"Man kan sitta där i timmar och fascineras av olika nyanser av rödbrun sand"

Foto: Tomas Rindå

4 december 2023 Olga Shadura

Från magiska sanddyner till möten med lokalbefolkningen – ett samtal med Tomas Rindå om hur oktoberresan till Namibia blev så mycket mer än bara en resa.

Solnedgång i Spitzkoppe. Foto: Tomas Rindå.

Hur kommer det sig att du och din fru Magdalena valde att resa till Namibia?

Afrika har alltid stått på min bucketlist, och jag har försökt att ta mig dit på olika sätt. Ungefär för 15 år sedan försökte vi att resa till Egypten, men hamnade mitt i den arabiska våren, vilket ledde till att resan blev inställd. Det var vårt första försök. Senare övervägde vi att åka på safari, men det har inte blivit av. Vi har länge varit intresserade av er resa till Tanzania och Zanzibar. Precis när vi var redo att åka, kom covid-19 emellan och resor blev inställda. När det äntligen blev säkert att resa igen, såg vi att ni erbjöd en resa till Namibia, och efter att ha läst om den kände vi att "Det här vill vi åka på!" Det var lite av en slump att det blev så. Det var inget vi hade förväntat oss, utan när erbjudandet kom och vi började titta, fastnade vi för det upplägget.

Hjärtlig välkomst i Owambo village. Foto: Tomas Rindå.

Hur var resan?

Den var fantastiskt bra! Den var bra på så många olika sätt, och det är därför jag också gillar Läs & Res. Ni tar verkligen med en bakom kulisserna, man får lära känna landet på ett helt nytt sätt. Man får umgås med lokalbefolkningen och besöka platser som man aldrig skulle ha kommit till på en traditionell resa. Så jag tycker verkligen att den var fantastisk. Den gav så många olika intryck – fantastisk natur, fantastiska djur, fantastiska människor, och mycket starka kulturella intryck. Man inser hur privilegierad man är som bor i ett land som Sverige och att det finns människor som har helt andra förutsättningar i sina länder. Den fick mig verkligen att tänka efter.

Och när det gäller att lyfta fram några highlights – det är svårt eftersom det fanns så många, men jag ska försöka. Sanddynerna i Sossusvlei är magiska. Man kan sitta där i timmar och bara titta på sanddynerna, fascineras av de olika nyanserna av rödbrun sand som skiftar beroende på om det är morgon eller kväll, soluppgång eller solnedgång, eller mitt på dagen. Det var verkligen en fantastisk naturupplevelse.

Dune 45 Sossusvlei. Foto: Tomas Rindå.

Sossusvleis saltöken

Uppe på världens största sanddyner i Sossusvlei. Foto: Tomas Rindå.

Sanddyner i Sossusvlei. Foto: Tomas Rindå.

Jag tänker på den bild med oryxen som du tagit. Det känns som att det inte är på riktigt, den är alldeles perfekt.

Han kom knallande dit, helt ensam. Det var verkligen en häftig upplevelse, och vi hade även tur med timingen.

Oryx i Sossusvleis saltöken. Foto: Tomas Rindå.


Särskilt minnesvärda var mötena med den lokala befolkningen, speciellt besöket i Himbabyn – det är något som verkligen sticker ut. Men också vistelsen hemma hos Sippora i Walvis Bay, som verkar tillhöra den övre medelklassen därnere. Jag tycker att det är mycket intressant att inte bara träffa människor från en annan samhällsklass, utan också att få bo och prata med dem som befinner sig i samma samhällsklass som en själv.

Hemma hos en namibisk familj

Familjeboende i Namibia

När ni besökte familjen, var det något som var annorlunda från hur det är i Sverige?

Det märks snabbt att de är mer engagerade i kristendomen där än vad vi är här hemma. Vi kallar oss kristna, men vi besöker sällan kyrkan och vår tro är inte lika framträdande. Det är tydligt att kristendomen har en starkare närvaro där nere, och man går till kyrkan. De bitarna är påtagligt starka där nere. Även om ingenting kändes helt annorlunda, var det lika men ändå annorlunda. Det var intressant att sitta och diskutera med vår värdinna Sippora om hur skolan funkar och hur deras vardag ser ut. Hon brottas med samma vardagsbekymmer, särskilt nu när hennes man har blivit sjuk och fått en stroke. Hon drar ett ganska stort lass att ta hand om hela familjen, bland annat att hämta och lämna barnen. Men i grund och botten är det samma utmaningar som vi står inför här hemma. Det var intressant att ha de här diskussionerna – om vardagsbekymmer och utmaningar, små problem som vi alla behöver hantera.

Pulkaåkning i öknen. Foto: Tomas Rindå.

Kunde ni prata om vad som helst, eller fanns det något ämne som var lite mer av en tabu?

Homosexualitet var ett sådant ämne. Det var väldigt tabu och inte alls accepterat, åtminstone inte i den familjen. Enligt dem var det helt enkelt något man inte diskuterade eftersom det var klart och tydligt: så gör de inte. Vi märkte tidigt att här ska vi inte trampa vidare och diskutera, utan vi släppte det.

Gick det bra att kommunicera med människor i Namibia?

Absolut. De pratar flytande engelska. Däremot var det svårare att kommunicera när vi var i Himbabyn. Några ungdomar i byn kunde engelska, vilket de hade lärt sig i skolan, så de agerade som tolkar.

Vardagssysslor i Himbabyn. Foto: Tomas Rindå.

Familj i Himbabyn. Foto: Tomas Rindå.

När man ser dina bilder förstår man genast att du både älskar naturen och är en skicklig fotograf. Kan du berätta mer om det?

Intresset är egentligen bara en personlig hobby som har vuxit fram över tid. Jag har alltid haft ett intresse för foto och film, men det har varit mer på hobbynivå. Jag har alltid försökt skapa små filmsnuttar från olika resor och har tagit mycket bilder. Det fick en ny dimension efter att jag fyllde femtio och uppgraderade min kamera. Så det är egentligen en privat hobby som jag fastnat för. Att det mestadels har blivit bilder av djur och natur beror på att jag gillar just dem. De är tacksamma att fotografera.

Nyfikna giraffer i Etosha nationalpark

En liten invånare i Etosha nationalpark. Foto: Tomas Rindå.

Slagsmål i Etosha nationalpark. Foto: Tomas Rindå.

Lejon i Etosha nationalpark. Foto: Tomas Rindå.

Kapjordekorrar i Spitzkoppe. Foto: Tomas Rindå.

Nöjd badare i Sandwich Harbour. Foto: Tomas Rindå.

Zebror i Etosha nationalpark. Foto: Tomas Rindå.

Du har rest med Läs & Res tidigare. Den förra resan du var med på är vår Södra Indien-resa. Varför väljer du Läs & Res?

Det är just av den anledningen att ni har resor som tar en bakom de traditionella turiststråken, att man faktiskt får lära känna landet som man åker till. Det är något jag värdesätter högt. Jag trivs inte med att vara på de orter någonstans där det är varmt och skönt, ligga i en solstol och läsa en bok. Då stannar jag hellre hemma. När jag reser vill jag utforska landet, se vad som finns och försöka komma så nåra det lokala som möjligt. Det är ganska svårt att göra detta på egen hand, men med Läs & Res finns det någon form av ett ordnat sätt som tar oss faktiskt till platser och människor som vi aldrig hade sett eller upptäckt om vi rest själva.

Frukost vid tälten i Spitzkoppe. Foto: Tomas Rindå.

Besök i Sandwich Harbour. Foto: Tomas Rindå.

Vägskylt i Twyfelfontein. Foto: Tomas Rindå.

Era lokala reseledare gör verkligen skillnad, och det är möjligt att komma till platser som man normalt inte förknippar med en semesterresa. Till exempel, när vi var i Walvis Bay och tog en morgonpromenad med Sippora, guidade hon oss genom kåkstaden. Vi besökte bland annat deras lokala suparkvarter – de kallar dem “the lazy people”. Att våga sätta foten där hade jag aldrig gjort om det inte vore för någon med lokal kännedom. Det är hemskt att se folk börja morgonen med att supa, men det är också det som är det intressanta. Det är de där sakerna som man inte får uppleva på en vanlig resa och det är därför vi väljer att resa med Läs & Res – ni tar oss bakom kulisserna. Detta sätt att resa ger den bästa upplevelsen och förståelsen för ett annat land och en annan kultur. Och att förstå historien bakom varför ett land ser ut och fungerar som det gör är det mest intressanta.

Tomas och Magdalena i Sossusvlei.