Vinter i Sápmi | Möten, renar och berättelser som stannar kvar

Samisk kultur, nordligt vinterliv och Sápmi i förändring

Det finns resor som stannar kvar långt efter att man har kommit hem. Inte bara för landskapen man har sett eller aktiviteterna man har deltagit i, utan framför allt för människorna man har mött och samtalen man har fått vara en del av. Årets vinterresa till Sápmi, i samband med Jokkmokks marknad, blev en sådan resa.

En arktisk vinter välkomnar oss

Vi började resan på Läs & Res kontor i Stockholm, där vi samlades för en introduktion och en gemensam middag innan vi begav oss till Centralstationen för att ta nattåget norrut.

När vi anlände till Luleå möttes vi av minus 27 grader. Det var en kyla som verkligen kändes. Till och med håret i näsborrarna kunde frysa! Efter frukost på ett kafé gav vi oss ut för att upptäcka Gammelstads kyrkstad, med sina historiska stugor kring kyrkan.

Det var något särskilt med ljuset den morgonen. Solen reflekterades i snön och hela landskapet fick en nästan magisk klarhet. Vi hade en fin guidad tur och höll oss i rörelse för att vänja oss vid kylan.

När vi senare kom till Jokkmokk och temperaturen låg omkring minus 17 eller 18 grader kändes det nästan varmt. Solen sken, luften var torr och klar, och vinterdagarna fick en alldeles särskild krispighet.

Jag har tidigare lett en resa till Sápmi under sommaren, och även den har sin egen skönhet. Men vintern förändrar upplevelsen. Man behöver klä sig ordentligt, röra sig på ett annat sätt och vara mer medveten om sin omgivning. Det blir en del av äventyret.

När renarna kommer genom staden

Ett av mina starkaste minnen från Jokkmokks marknad är första gången jag fick se renrajden. Per Kuhmunen och hans familj leder en rad renar som drar ackjor genom marknadsområdet – en tradition som återspeglar hur renskötande samiska familjer förr färdades mellan olika betesområden. Per har fört traditionen vidare sedan 1965!

Vi hade fått information om processionens väg och ställde oss på en plats där vi kunde vänta och kanske ta några bra bilder. Först var det ganska stilla. Sedan började förväntan sprida sig bland människorna. Någon märkte att de var på väg. Snart skulle de vara nära.

Och så hördes renarna.

Det är svårt att beskriva känslan av att se dem komma fram genom vinterstaden. De var fantastiskt vackra, och en av renarna var vit och särskilt utsmyckad. Familjen var klädd i vackra traditionella kläder och bestod av flera generationer, från farfar till barn och de allra minsta. Jag minns hur något av barnen gärna ville ha en karamell av sin mamma.

Vädret var strålande, och jag minns hur fint det var att stå där och se renrajden passera. Att få uppleva en tradition som levt vidare genom generationer gjorde intryck på oss alla.

Under marknadsdagarna fick vi också uppleva renracet, där både lokala och internationella deltagare var med. Det var fartfyllt, intensivt och en helt annan sida av marknadsfirandet.

Samisk kultur genom musik, litteratur och samtal

Jokkmokks marknad erbjuder många olika perspektiv på samisk kultur. Vi hade gemensamma aktiviteter, men lämnade också utrymme för deltagarna att själva välja föreläsningar och ämnen som intresserade dem. Någon kanske ville fördjupa sig i politik, någon annan i kulturarv eller konst.

Ett särskilt fint minne var konserten med Astrid Tuorda i Jokkmokks nya kyrka. Att få höra hennes vackra röst och hennes egna jojkar i kyrkorummet var en stark upplevelse. Några av deltagarna gick också på Maxida Märaks konsert, som gav en annan men minst lika minnesvärd musikalisk upplevelse.

Vi fick även träffa duojárer - samiska slöjdare – konstnärer, författare och personer som arbetar politiskt med frågor som berör samiska samhällen.

En kväll fick vi besök av författaren Tina Harnesk. Många i gruppen hade redan läst hennes då nya bok, och de hade förberett frågor. Det som följde kändes mindre som en föreläsning och mer som ett samtal bland vänner. Vi åt god mat, pratade om boken och fick tillbringa flera timmar tillsammans i en varm och öppen atmosfär.

Det är just sådana stunder jag uppskattar så mycket när jag leder resor. När mötet blir mer än en punkt på ett program och i stället utvecklas till ett samtal där människor verkligen lyssnar på varandra.

Att möta människorna bakom renskötseln

Ett annat minnesvärt inslag var besöket hos en familj som tog emot oss på sin mark, där deras tama renar finns.

Vi fick mata renarna, men det mest givande var kanske samtalet med familjen – mamma, pappa och sonen – som generöst berättade om sitt liv med renarna.

Vi fick ställa frågor och höra om vardagen, ansvaret och utmaningarna som hör till renskötseln. Det blev en möjlighet att komma närmare ett levnadssätt som många av oss kanske känner till på avstånd, men inte riktigt förstår i praktiken.

För mig är det en viktig del av att resa. Att inte nöja sig med att se renarna på håll, utan också lyssna till människorna vars liv är sammanflätade med dem.

Kiruna: När framtiden står på spel

När Jokkmokks marknad officiellt hade avslutats fortsatte vi till Kiruna. Där fick resan ytterligare en dimension.

Vi träffade en representant för Gabna sameby som berättade om hur gruvindustrin påverkar förutsättningarna för renskötseln. Vi fick höra om de utmaningar som uppstår när industriella intressen och samiska behov av sammanhängande betesmarker och flyttleder möts.

Vi besökte också LKAB:s gruva och fick möjlighet att ställa frågor om gruvverksamheten och dess konsekvenser för samiska samhällen.

Frågorna kring Per Geijer-fyndigheten och framtida gruvplaner illustrerar hur komplicerad situationen kan vara. För renskötseln handlar mark inte bara om en yta på en karta. Det handlar om möjligheten att flytta renarna mellan olika områden, om tillgång till bete och om att kunna föra kunskap och traditioner vidare.

Under våra samtal väcktes också frågor om dialog och inflytande. Att bli inbjuden till ett samtal är inte nödvändigtvis samma sak som att få verkligt inflytande över de beslut som fattas.

Det var en viktig påminnelse om att förståelse för en plats också innebär att försöka förstå de konflikter och utmaningar som människorna där lever med.

Det bästa betyget kom på hemvägen

När vi till slut tog tåget tillbaka till Stockholm hade vi hunnit dela många upplevelser. Vi hade sett ett magiskt vinterlandskap, hört jojk, träffat renar, samtalat om litteratur och diskuterat frågor som inte har några enkla svar.

Men det starkaste kvittot på vad resan hade betytt för gruppen kom när vi var tillbaka i Stockholm och skulle säga hej då.

Några av deltagarna blev så berörda att tårarna kom. Jag blev själv tårögd.

Då kände jag att vi hade skapat något speciellt, mycket mer än en väl genomförd resa. Vi hade blivit en grupp som delat upplevelser och samtal och som hade kommit varandra nära.

Det är en av de finaste delarna av mitt arbete när jag leder resor.

För mig handlar en resa inte bara om att besöka en destination eller bocka av sevärdheter. Den handlar om att komma nära människor, lyssna till deras berättelser, förstå deras vardag och försöka se världen ur fler perspektiv än sitt eget.

Det är vad jag hoppas att våra resenärer tar med sig hem från Sápmi. Inte bara minnen av snö, renar och Jokkmokks marknad, utan också nya perspektiv, frågor att fundera vidare på och möten som stannar kvar långt efter hemkomsten.