Samarkand Rock’n Roll!

Amir Timur, Samarkands store son och Uzbekistans nationalhjälte, är en typ som jag inte alls gillar. En sådan åsikt skall man hålla tyst om när man är på besök i landet där storgatan i varje stad är döpt efter hjälten. Värt att notera är att samma gator under sovjettiden bar namnet "Ulitza Lenina", det vill säga "Lenin Street".

Jag gillar inte Amir Timur, eller Tamerlane som han också benämns, eftersom han var en osedvanligt blodtörstig man. Tamerlane var en erövrare som under andra hälften av 1300-talet regerade över ett rike vilket sträckte sig från Turkiet i väster till Kina i öster, Indien i söder och nästan så långt norr ut som till Moskva. Vart Tamerlane än drog fram dränktes jorden med blod och förstörelse. Nu skall i ärlighetens namn sägas att det land som idag utgör Uzbekistan, dränkts i blod många gånger under årtusendena. Chinggis Khan och Stalin var inga duvungar och dagens president, Islam Karimov, är ingen ängel han heller.

Men, inte desto mindre, är Samarkand Tamerlanes gyllene stad. I Samarkand lät han uppföra fantastiska byggnader med en sällan skådad utsmyckning. Jag kan inte göra annat än erkänna att min kapitulation inför staden var direkt och ovillkorlig. Tidigare under mitt Uzbekiska äventyr har jag ju besökt Khiva och Bukhara. När jag jämför de tre sägenomspunna städerna tycker jag att Khiva har en trolsk magi som viskar om de gamla zoroastriernas rike, Bukhara är en helig stad, men Samarkand är en högst levande och pulserande storstad i händelsernas centrum.

När jag vandrar genom Samarkand börjar jag fundera över vad vi menar med att en plats är "kosmopolitisk"? Samarkand kallas för "världens spegel" och för mig kunde en benämning inte vara mer korrekt. Under årtusendena har människor från när och fjärran färdats till Samarkand och det jag tycker så mycket om med staden är att så är fallet än idag. Här blandas uigurer och iranier, ryssar och tadjiker, koreaner och armenier, kazakher och judar i en färgsprakande mix av olika språk, musik, konst och inte minst mat! Min poäng är att "kosmopolitisk" är en benämning som vi ofta använder för städer som Barcelona eller London, men här i ett dammigt och ganska bortglömt hörn av världen finner jag vad som för mig motsvarar ordets egentliga betydelse.

Igår gjorde vi en utflykt som tog oss högt upp i Zerafshanbergen. Guidade av den eminente taxichauffören Ikram färdades vi på små, slingrande vägar mellan grönskande små byar som klättrar på bergens sidor. Ikram, som är persier, smattrade svavelosande haranger på fem språk till alla som försökte sig på förolämpningen att köra om honom, medan jag klängde mig fast i bilens handtag och försökte strunta i hårnålskurvornas stup.

Bland annat besökte vi en by på den Tadjikiska gränsen som heter Sufia, där det finns en helig källa. Naturligtvis är det inte så konstigt att en källa med friskt, klart vatten är helig i ett land där vatten är lika mycket värt som guld. I sammanhanget kan nämnas att "Zerafshan" betyder just gyllene gåva. Vi besökte också marknaden i Urgut. Här snackar vi en riktig marknad; inte alls den blekare och mer organiserade variant man finner i städerna. Nyplockad frukt av alla de slag, nötter, grönsaker, olika typer av redskap, tobak och opium, olika . . . hrm . . . delar av djur :) Allt presenterat med en ljudvolym som kan mäta sig med vilken rockkonsert som helst! Vi provade också på nybakade samsa, en slags piroger bakade i en så kallad töndir (mer känd som tandoriugn i Sverige).

Ikram har en musiksmak med preferens för smörpop från sent 80-tal och under hela utflykten spelade han sin egen samling på högsta volym "My own compilation, 180 melodies, all the same high quality!". Varje gång jag känner igen en låt och sjunger med, vilket gäller i 95% av fallen, blir han överlycklig och prisar översvallande min musikaliska bildning . . .

Just nu sitter vi på tåget från Samarkand till Tashkent. Jag är full av intryck från den stad jag drömt om så länge; av smältdegeln av historia och människor i dåtid och nutid. Det starkaste intrycket är att Samarkand är så mycket mer än svunna tider och kamelkaravaner; den hamrande pulsen finns där och tack vare Ikrams insatser kommer Samarkand alltid att vara Rock'n Roll för mig!