"Det har verkligen varit en magisk resa"

Denna resa hänger någonstans lite ihop med Jenny som för många år sedan (pre-Markus-tiden) reste en del med en researrangör vid namn Läs&Res. Häftiga och genuina upplevelser med kunniga guider med lite olika teman i olika delar av världen och olika ”svårighetsnivå”. Efter förra årets USA- och Italienresor bedömde vi att ungarna nog är stora nog att tycka att det hade varit kul med en sådan resa så vi hittade en familjeresa i Läs&Res-regi i Malaysia i typ 3 veckor.

Man tar sig dit/hem själv och möter upp en guide som man sedan hänger med under hela resan. Normalt brukar det bli ett gäng familjer, men i vårt fall blev vi ensamma, och resan blir av ändå (!) så vi kommer få privatguide hela vägen. Lyx!

6/7 — Kuala Lumpor & Ruslan

Söndag och starten på vårt äventyr! Vi började dagen med att samla ihop oss och checka ut från hotellet och snurra ner i parken precis nedanför Petronas Towers där vi åt frukost vid de stora fontänerna. Väldigt turistigt och ”amerikanskt” vad gäller både priser och meny, men det passade perfekt, och vi kämpar lite med att få rätt på dygnet fortfarande så alla var rätt slitna.

Därefter gjorde vi det enkelt för oss och Jenny tog ungarna med sig på promenad genom Kuala Lumpor medan jag tog en taxi med packningen till 1000 Miles Hotel där vi ska träffa vår guide för kommande tre veckorna ikväll; Ruslan.

Ett typiskt backpacker-ställe skulle jag påstå, men väldigt mkt kärlek och värme från de som jobbar här och när jag väl hittade det magiska lösenordet; - Jag började med ”Millfjord” och gumman i receptionen tittade skeptiskt… - ”We travel with Laes and Rais…” (Läs&res) men nej… ingen respons - ”Study & Travel…?”, fortfarande en tom blick… - ”Ruslan has made the reservation…”, och NU öppnades allt!

Plötsligt ville gumman på andra sidan veta allt om oss och de kunde släppa in oss nu direkt (även om jag lite väl tidig med allt bagage).

Sagt och gjort var vi incheckade på nya hotellet och jag kastade mig tillbaka ut i 32°C klibbig värme och letade upp resten av familjen som hade kommit halvvägs och shoppade loss i någon leksaksbutik mitt i centrum.

Tillsammans tog vi oss sedan tillbaka till hotellet och det blev en hel del posering vid olika byggnader. KL Tower, Petronas Towers såklart, men även världens näst högsta torn; the Merdeka. Coolt!

18:00 var det då äntligen dags att träffa Ruslan och åka hem till hans familj där han bjudit in oss till middag privat. En fantastisk möjlighet att se det ”riktiga” Malaysia såklart, och Ruslan visade sig vara precis så trevlig och pratig och social som man hade kunnat hoppas. Hon snurrade oss fram till tågstationen och Nellie var den som först såg att ”det är ju bara kvinnor som får åka i vissa vagnar”, och så var det. Det fanns kvinnovagnar där män inte fick vara. Fantastiskt initiativ på ett sätt men samtidigt sorgligt att det ska behövas för att kvinnor ska känna sig trygga.

Framme i Ampang möttes vi upp av Ruslans ena dotter som körde hem oss till deras lägenhet där de bodde tillsammans. Ruslan med fru, deras ungar, deras respektive, och ett gäng med barnbarn. Fantastiskt trevligt och välkomnande, och Ruslans fru hade lagat middag till bara oss — de övriga gänget fick vänta och titta på medan vi fick testa nya smaker. Fruktfat med rambutan och vattenmelon, för att inte tala om den hembakade banankakan och en gummiaktig farinsockerkaka som jag älskade. Wow!

Ruslan gick sedan igenom lite i grova drag vad vi ska göra kommande veckor — det kommer bli riktigt spännande!

7/7 — Sightseeing i Kuala Lumpur

Första dagen med Ruslan som guide var intensiv men fantastiskt intressant. Han kan nog allt som man som turist kan tänkas vilja veta (troligen för att det är hans jobb så sätt…).

En minibuss hämtade upp oss vid hotellet vid 9:00 efter att vi käkat frukost på en indisk restaurang i närheten. Begreppet ”pannkakor” var inget de relaterade till men vi fick något som skulle kunna vara en avlägsen släkting. Blandade känslor hos barnen men deras pappa uppskattade chilisåsen som serverades till…

Sedan var det iväg på sightseeing och vi började dagen med 272 trappsteg upp till Bakugrottorna. Aningens svettigt, men det var inte stekande sol ännu så vinklarade oss ganska bra. Det rann om mig personligen, även om jag tyckte jag klarade av dagens träningspass helt ok… så jag skyller på fuktigt klimat. Massor av små apor höll oss sällskap och gjorde sitt bästa med att klättra runt och försöka sno åt sig plastpåsar och annat löst, men vi klarade oss från att bli ap-rånade. Då var det mer troligt att Nellie skulle adoptera en apa och ta med hem…

Efter Bakugrottorna bar det av till Masjid Wilayah-moskén mitt i Kuala Lumpor. Jag har personligen aldrig varit i en moské innan, och Malaysia är ett galet blandat land där samtliga världens religioner samexisterar på ett fantastiskt respektfullt sätt. Man har löst alla problem med olika ”tillhörighet” och olika lediga helger och firande genom att alla oavsett tro/tillhörighet har ledigt på samtliga högtider oavsett sort. Ganska smart för man slipper diskussion Kinesiska nyåret och julafton blandas friskt med pingst och Eid.

Masjid Wilayah-moskén var väldigt vacker, och väldigt stor, men framförallt gjorde Wilton en intressant reflektion jämfört med vårt besök i St. Peterskyrkan i Vatikanstaten där vi var förra året; stort och pampigt men Masjid Wilayah-moskén var inte vräkig för fem öre. Ingen enorm guldstaty i sikte, och det rimmar som jag förstått just med Islam och obetydelsen av egendomar och materiella ting. Oavsett vad var det en vacker och pampig plats.

Vår privata chaufför körde sedan minibussen vidare till Sultanens palats där vi försökte få en bild på kungligheterna men de gömde sig… lite som Carl-Gustaf också brukar göra när jag är i Stockholm och hälsar på… sammanträffande?

Efter ytterligare stopp på Tugu Peringatan Negara som är ett monument för Malaysias självständighet och en hyllning till alla de ~11000 soldater som stupat under både 1:a och 2:a världskriget såväl som Kinas försök att införa kommunism 1948-1960 (även kallat Malayan Emergency) hamnade vi på Central Market mitt i Kuala Lumpor där ungarna kunde shoppa souvenirer och måla batik.

Detta var även sista dagen i storstad, för när latten hade druckits upp och batikmålningarna torkat så kördes vi 1,5h nordväst ut till kusten och Kuala Selangor där vi möttes av ett nytt och större gäng apor som uppskattade våra axlar samt våra bananer… jag tar det som en komplimang ang. axelbredd snarare än att det skulle kunna vara bananerna.

En lång och intensiv dag avslutades med skaldjur/fisk-restaurangen Laut Jeti där vi körde dubbla vattenmelonjuice och diverse maträtter som 7 personer delade på… med en slutnota på 168RM (typ ~350kr) och sedan avslutades dagen med en roddbåtstur i mörkret i mangroven för att kolla på eldflugor! Jag har aldrig sett innan (förutom tecknat med Kalle Akka då…) men de blinkade fint i buskagen, även om en fullmåne ”förstörde” lite genom att göra det lite för ljust.

Massor av intryck och en superkul dag! Imorgon kastar vi oss vidare.

8/7 — Djungelvandring & trädplantering

Några tappra men misslyckade försök att få igång duschen senare, så gav både jag och Wilton upp och körde raggardusch innan vi mötte upp resten av familjen och hittade en restaurang som liknande gårdagens frukostställe vad gäller ”pannkakor” med diverse starka såser.

Därefter blev det en kort biltur till Kuala Selangor Nationalpark för att få en guidad tur genom djungeln och se vad de gör för att förbättra/förstärka mangroveskogen. Dels skyddar den mot tsunamis och översvämningar, men lämpar sig dessutom ypperligt för att ge virke som inte ruttnar, kol för att laga mat, men den binder dessutom koldioxid och är en fantastisk tillgång i dessa klimatpåverkanstider.

Vi fick en 3h rundvandring med massor av intressant information om traditionella naturmediciner från diverse olika löv, såg och hörde otaliga fåglar och såg även en varanödla och ett gäng fräcka krabbor i olika färger innan vi fick möjlighet att kunna plantera var sin egen mangroveplanta. Fråga mig inte vilken sort för det var 12 sorter i skogen, men en häftig upplevelse oavsett vad. För alla kaffeälskare så kan jag även meddela att vi såg en massa utbajsade kaffebönor från apor som är det som används till att framställa det exklusiva kaffet ”Kopi Luwak”. Huruvida det är gott eller ej lämnar jag därhän, men vad jag förstått är det lite moraliska aspekter på allt också då det finns efterfrågan vilket har medfört lite tvångsmatningar av apor i fångenskap, men dessa kaffebönorna var utbajsade av vilda apor.

När vandringen var klar köpte vi lite dricka och ungarna glass, vilket uppskattades oerhört av ett gäng ouppfostrade makaker som snodde både öppnade Cola-burkar såväl som isglassar, men som sagt; man lär sig och ingen blev biten eller riven så det gick ju förhållandevis bra trots allt.

Väl i säkerhet inne i bilen kunde vi lämna kusten och dra oss upp i bergen på en 3-4h biltur för att nå kvällens destination. Halvvägs stannade vi till i Kuala Kubu Bharu där vi äntligen tog mod till oss (och barnen kanske framförallt) och testade Durian! Med handskar som skydd så vågade samtliga testa och Harry vann nog i att inte se helt förtvivlad ut… medan både Wilton och Nellie spottade och fräste… själv tyckte jag att det var väl faktiskt ganska gott. Det luktar väldigt speciellt, men smaken är helt ok.

Lunch intogs också inne i stan på en kinesisk restaurang innan vi hittade en affär med lite läsk/chips/kakor inför kommande dagar som tydligen inte ska vara lika civiliserade. Der var hur som helst den mest skröplige gamla man man kan tänka sig som stod där i kassan… sakta men säkert fick han ihop allt och sedan fanns det frukt som skulle vägas… i ultrarapid tittade vi på medan han tog sig till vågen, vägde, kom tillbaka och petade in siffrorna på sin miniräknare. Jag försökte assistera men det fanns stora språkförbistringar så han tyckte nog mest jag var i vägen.

Många skumpiga serpentinvägar senare hade vi klättrat upp ~1500möh. till Bukit Fraser och vårt hotell för de kommande två nätterna; Puncak Inn. Ett mysigt ställe och en skön liten by med behagliga ~20°C eftersom vi är uppe i bergen. Vi uppskattade kylan och Ruslan tog på sig jacka. Här blev det sedan middag i en Food court innan vi kastade oss ut på en natt/kvällspromenad för att leta efter spindlar! En skön gubbe dök upp och presenterade sig som ledare för vandringen och sedan var det ficklampa på som gällde och bara att börja leta runt. Vi hittade fladdermöss och såg ett par vildsvin men framförallt hittade vi ett antal taranteller som gömde sig i hålor, men man kunde se lite ben sticka ut.

Imorgon fortsätter vi med samma guide som kommer bjuda på en fågelvandring efter frukost.

9/7 — Fågelvandring & bada i vattenfall

Dagen började med en kanonfin lokal frukost med stekta nudlar och stekt ägg och en rejäl klick Sambal Oelek. Ren kärlek. Därefter träffade vi Ruslan och vår fågel/spindelguide från gårdagen som körde oss iväg några kilometer från hotellet och sedan var det liksom ”vägen tillbaka” med kikare och pekande och förklaringar om vad man hörde och såg.

Tydligen var vår guide en kändis och hade varit med och räddat ett gäng ungdomar som irrat bort sig i djungeln för något år sedan vilket resulterade i att han fick träffa självaste Sultanen som tack. Kul gubbe med skönt skratt och han verkade känna Ruslan väl. Vi bockade tillsammans av ett antal fåglar som jag inte kommer ihåg namnet på, men avslutade med att se en svart gibbonapa hänga och klättra upp i en trädkrona och gömma sig. Ingen fågel förvisso, men det var tydligen något väldigt ovanligt så vi tackade och tog emot.

Dagen avslutades med besök på samma restaurang som vi käkade middag på igår, en 20 min promenad bort i kvällsvärmen. Gott, trevligt och precis så lugnt som 3 energiungar tillåter… En fantastiskt bra sak med att vara ensam i familjen om att uppskatta stark mat och starka såser är att de där små fina tillbehören som serveras till alla i familjen hamnar hos undertecknad som troligen hade kunnat andas eld även efter denna kväll.

10/7 — Nordost till värme och elefanter

Det är nu en vecka sedan vi packade ihop oss från Sverige och påbörjade vårt äventyr. En vecka som gått snabbt och redan gett oss massor med upplevelser — konstigt att tänka på att det är nästan tre veckor TILL innan vi är hemma igen.

Denna torsdag blev hur som helst en resdag nordost och ner från kyliga (nåja…) Bukit Fraser tillbaks till stabila 30°C och en liten stad som heter Jerantut mitt i Malaysia där vi kommer hänga i två nätter innan vi fortsätter till östkusten.

På de slingriga serpentinvägarna ner från Bukit Fraser, med en medelhastighet på ~20km/h typ, så blev det plötsligt ett himla liv i bilen för det kom upp en familj ”pigtail monkey” som var hur gulliga som helst. En apa som ngn satt en grisknorr på liksom.

På samma sätt som utlänningar ofta fyller vägarna hemma i Sverige och är ute och plockar svamp eller blåbär när det är säsong, så är det just nu durian-säsong här i Malaysia och kineserna är tydligen helt galna i denna frukt… Ruslan berättade att man inte skördar durian-frukten från träden utan dagen efter de fallit ner. Dels för att det är då de är perfekt mogna, men också av hänsyn till den malaysiska tigern! Det visar sig att den malaysiska tigern nämligen också gillar durian och kan öppna deras hårda skal med sina tassar och klor. Med sin sträva tunga slickar den sedan i sig allt och lämnar ett gäng barskrapade kärnor som den stoppar tillbaks under tomma skalet! Så, när det blir morgon och dags att skörda alla nedfallna frukter så är det vissa som är tomma.

Med rutorna neddragna passerade vi således ganska stora mängder bilar som stod parkerade här och där, med stundom ganska kraftiga diffar av durian från omgivningen, men vi körde vidare och hamnade som första stopp i Kuala Gandah där man tar hand om skadade elefanter. Vi kom in och fick slussas fram till ett gäng elefanter som vi matade med sockerrör innan vi studsade vidare till Deerland som var ett litet zoo med diverse djur. Rådjur, inte helt oväntat med tanke på namnet, men även lite exotiska saker. Jenny hade av misstag nämnt att hon inte hållit i en orm, men det löste Ruslan snabbt och lätt här. Vi fick även möjlighet att hålla en stor pyton men vi kände att livet är lite för trevligt så vi skippade den stora ormen och nöjde oss med några små.

Lunch intogs på ett Pizza Hut i Jerantut vilket säkert var den enda restaurangen utan fungerande AC. Men… Nellie fick mat som hon kunde äta utan problem så vi var glada ändå, om än lite blöta.

Vi checkade sedan in på Jerantut Hill Resort där vi fick en blå och en rosa liten bungalow-liknande byggnad där vi delade upp oss i ”killarna och tjejerna”, innan vi med Ruslans hjälp hamnade på Sate House nere i Jerantut centrum.

Kanongoda spett med kyckling och nötkött, jordnötssås, ris på ett sett jag aldrig ätit innan, och en dricka kallad ”ABC” som innehöll en grön blandning av hackad is, bönor, glass, jello, och troligen en del annat också. Sött och sliskigt var det iaf, men när ungarna insåg att det var svarta bönor de fick upp med sugröret så man iaf. Harry backa lite och se bekymrad ut.

I kassan när jag till sist skulle betala så räknade vi ihop allt, betalde och kassören tittade på oss och frågade till sist varifrån vi kom…? ”Sweden” svarade jag med ett leende, varpå han kontrade med ”Ahhh, In Flames, I love them, I love Swedish metal! ”. Lite otippat måste jag säga, men sjukt kul ändå

11/7 — Gua Kota Gelanggi

Idag var det grottor på schemat, för precis i utkanten av Malaysias nationalpark Taman Negara ligger Gua Kota Gelanggi som är stort och sagolikt vackert grottsystem som inte hade klarat svensk säkerhetsstandard någonstans. Så vi åkte dit.

Gua Kota Gelanggi är ett system med kalkgrottor och trånga passager där man faktiskt måste anstränga sig och det var tämligen hög fysisk aktivitet… undertecknad är kanske inte helt supersmal men numera ändå hyfsat rörlig och de senaste årens träning kom verkligen på prov när det var dags att åla sig fram och häva sig upp. För mig, personligen är det en helt fantastisk känsla att kunna göra sådant här och känna att kroppen håller. Att jag kan, igen. För tre år sedan låg jag med ryggskott så jag skrek och kunde inte gå normalt på 10 veckor… nu ålade jag omkring med en stor ryggsäck och tog mig fram och kunde vara med. En obeskrivligt fantastisk känsla.

Den mest trånga passagen var en rejäl utmaning men väl igenom kom vi upp och in i en enorm sal med stalagmiter och stalaktiter och en elefant-liknande stenformation tornade upp sig med ett magiskt ljusinsläpp ovanifrån med massa växtlighet. Varenda bild vi tog kändes som en bakgrundsbild till datorn.

På vägen ut var det samma väg ner igen, så för att komma ut var det bara att upprepa samma graciösa manövrar igen innan Ruslan kunde ta oss till en annan rutt som han kallade ”Indiana Jones”. Och jo, jag är helt med och förstår absolut vad han menade; smala gångar med avsatser på flera meter ner på sidan och lågt i tak. Ungarna älskade det. Jag hade hjärtat i halsgropen, men kröp snyggt fram med ryggsäcken framför mig på grund av takhöjd på under metern… en fantastiskt häftig upplevelse helt enkelt.

Vissa skjortor ser man ju att de ändrar färg när de blir blöta. Min skjorta dagen till ära var ljusblå. Den var nu fullständigt mörkblå (och lerig) och hela jag var helt genomsvett i ordets rätta bemärkelse men vi kom ut och vi klarade det!

12/7 — Till Taman Negara och djungeln!

God morgon! Då var det dags att säga hej då till våra två småstugor i blått och rosa för att styra kosan norrut in i Malaysias nationalpark Taman Negara och djungelliv Men först snurrade vi ner till samma restaurang vi hade frukost på igår, nere i Jerantut, där Wilton såg till att fixa fram pannkakor med ngn honung/jordnöt/majs-fyllning som var riktigt god.

Många blickar får man som vit utlänning, och mest är det glada leenden och nyfikna frågor, och när vi nu lämnar icke-turistiga delar för att hoppa in i Taman Negara så lär vi försvinna i mängden turister, men de senaste dagarna har vi verkligen fått känna av hur det är att vara ”de där som sticker ut”. Igår i poolen till exempel så kom en man gående och såg lite arg ut, och började fråga våra ungar vad de gjorde och om de bodde här och fick vara här… inte på engelska, så en annan herre fick översätta och jag kunde svara att ”jo, vi bor här i rum 208 och 209”, vilket den bistra mannen nöjde sig med gick och satte sig och mumlade lite istället. Jag tänker framförallt på att detta är en lektion i hur livet är för många i våra hemtrakter fast tvärt om. Mest troligt är ju omvända situationen ännu värre såklart för i vårt fall nu så vet ju alla om att vi kommer med pengar till deras turism, så majoriteten av alla som ser oss ler… tänkvärt.

1,5h bilresa norrut genom lätt duggregn kom vi så fram till Kampung Rempai där vi fick säga hej då till vår chaufför och hoppa upp på flaket till en jeep som tog oss och vårt bagage enligt lokala säkerhetsföreskrifter (håll i er!) till vårt ställe för de kommande fyra dagarna; Matleon Village precis vid Tembelingfloden som är gränsen in till naturreservatet. En liten resort där vi bor i fina lägenheter med utsikt över floden där det syntes elefanter så sent som för ngn dag sedan. Bakom oss har vi ännu mer djungel och vi blev ombedda att inte gå ut själva på kvällen eftersom man sett tigrar som vågar sig in på området just för att det är tyst och lugnt. Matleon själv har ett gäng barn och två av döttrarna sprang runt och var väldigt nyfikna på oss när vi checkade in.. - “Can you take picture?” - “What’s your name?”

Efter en väldigt god lunch med nudlar och pannkakor där alla kunde äta, även om priserna gick upp en hel del när vi nu är i en mer turistifierad del av Malaysia, stack vi ner med jeep till överfarten över Tembelingfloden för att registrera oss och få tillstånd att vara i parken som för övrigt är världens äldsta regnskog. Lite coolt bara det.

En 20 min promenad in i djungeln tog oss till en fantastiskt mysig liten strand vid Tahanfloden där vi fick passa på att bada och svalka oss. Tahanfloden innehåller lite kyligare bergsvatten och kommer från bergen och går ut i Tembelingfloden, men alla uppskattade verkligen att få kyla ner sig lite — även om det var ganska strömt i mitten av floden.

Åter i våra lägenheter blev det lite chill med AC och svalka oss och käka middag på den lilla resorten där Matleons fru står i köket. Jag bad om lite sambal oelek till min fried rice, och då stack hon glatt iväg och jag hörde en mixer men tänkte inte mer på det — men 5 minuter senare kom hon tillbaks med en skål hemgjord mixad chili

Vår första kväll här i Taman Negara avslutades med att vi drog ut på en kvällspromenad med en ny naturguide med våra ficklampor i högsta hugg både som säkerhet och för att kunna se, såklart. Så, tillbaks in i jeepen och ner till båtarna vid 20:30-tiden för att sedan ta båten över igen till Taman Negara och naturreservat där vi fick en 2h lång vandring in i djungeln. Fantastiskt häftigt, svettigt, lite nervöst, aningens läskigt om man gick sist, men framförallt skitkul och återigen en duktig guide som hittade ett gäng ”vandrande pinnar” modell större, skorpioner och spindlar i olika sorter. 23:00 var vi tillbaka igen och nu är det läggdags.

13/7 — Båt, djungel och kvällsbåt!

En felkalibrerad tupp drog igång verksamheten redan 06:48 vilket jag kanske tyckte var ganska surt, med tanke på att frukost nu serveras direkt här i Matleon Village, så lite sovmorgon hade väl varit fint — men vem är jag att klaga på tidigare mornar.

Efter en enkel frukost i gör-det-själv-anda toppat med lite pannkakor och äggröra så var det dags för dagens (trodde jag!) stora äventyr: båttur på floden i 45 minuter. Det var snack om någon promenad sedan till ett utsiktstorn men mer än så var jag inte liksom mentalt förberedd på…

Alla njöt av båtturen på morgonen och vi hade packat med 5 styck 1,5l vattenflaskor mest bara för att, och jag tänker att jag är stor och stark så detta blir bra. Badsandalerna hade jag också lyckats få med, men badkläderna och handdukar var kvar… logiken här tvivlar jag lite själv på i skrivande stund, men som sagt; jag var nöjd och glad och båtturen uppströms var riktigt härlig. Ungarna liknande det hela lite med Lisebergs Flumride och jag kan inte annat än att instämma.

Båtförare var naturguiden från igår kväll som drog ut oss på nattvandring i Taman Negara, en ganska tunn men väldigt trevlig herre som räckte mig till axlarna. Det var riktigt imponerande att se honom navigera fram i de där ~45 minuterna innan vi kom fram till en plats som jag inte ens kan hitta på kartan, men det var en bas liksom därifrån man kunde snurra iväg in i regnskogen på lite olika vandringar. Jag såg en skylt med 2km, 8km, 10km, 16km. Det visade sig att nu var det dags för riktig vandring utan färdiga spångar och snitslad bana (vilket var lite känslan från gårdagens kvällsvandring även om den var himla trevlig också såklart).

Upp med ryggsäcken med andra ord, med badtofflor och massa annat och totalt ~20kg packning vilket jag inte har problem med i vanliga fall. Men men, vi stack iväg och nu jäklar snackar vi vandring. Det hade dock regnat under natten så jag hörde vår guide påpeka att det är lite lerigt och framförallt kan det finnas blodiglar…

Och det fanns det! Massor. Paniken spred sig, ungarna försökte lägga in ett veto efter 10 minuter och Harry konstaterade att detta var det absolut sämsta någonsin medan Nellie grät. Check. Jag toppade allt med att ha mina egna kilon plus 20kg packning på ryggen och gympaskor med hyfsat platt struktur på sulan så den där lervällingen blev en kär bekantskap med totalt inte mindre än tre vurpor. En där jag ramlade ner på sidan av stigen, en annan lite mer diskret och en tredje som druttade baklänges i en nedförsbacke och drog huvudet klafs ner i leran.

Men vi kämpade på, letade blodiglar på varandra, räckte ut händer och hjälptes åt och Wilton fick för sig att han skulle bära Nellie över alla läskiga/farliga/leriga delarna av stigen — vilket Nellie glatt accepterade, samtidigt som Harry hade en vendetta med en fluga som höll på att vinna över honom.

Vi kom fram till utkiksplatsen efter 2km (vi tog alltså den kortaste rutten av alla som fanns att välja) efter nätta 1,5h svett med blodiglar och lera. Konstaterade att det inte fanns någon utkiksplats för tornet var avstängt och överväxt sedan länge. Så, vi inspekterade varandra lite extra och plockade otaliga blodiglar från undertecknads rygg, men mest från skor och byxor och strumpor.

Svetten fullkomligt rann genom hela vandringen på ett sett jag inte är van vid. Guiden tittade på mig flera gånger och erbjöd att ta min ryggsäck men icke — jag kan själv… men jag gav upp efter 2/3 av vägen till utkiksplatsen och den tunna lilla mannen slängde upp den på ryggen och konstaterade att ”den vägen ungefär som det jag brukar ha på mig på 7-dagarsvandringar” och skuttade sedan iväg. Själv fortsatte jag svettas så det bokstavligt rann och droppade från skjortan, men vi kom som sagt fram — och även tillbaks.

Jenny försökte få alla att förstå att detta var ”ett sådant där äventyr man kanske inte gillade just då men som är kul när man tittar tillbaka på det” men hon har inte fått med ungarna på det spåret helt ännu.

Båtfärden tillbaks till Matleon Village var magisk. Vetskapen att en dusch väntade och att man kunde få ta av sig alla leriga kläder och sanera sig själv och alla saker lite var MYCKET efterlängtad. Så så blev det. Full AC, skosanering, dusch och lunch innan jag gick lös på operation tvätt av kläder och upphängning av blöta dito över precis hela vårt rum.

Kvällen avslutade vi med att åka jeepflak ner till båtarna och köra en 1,5h lång båttur och leta vilt med ficklampa från båt. Samma guide även denna gång och han var mäkta imponerad av hur Wilton burit sin lillasyster genom djungeln under dagens tidigare strapatser. Kvällsbåtsturen blev mest en mysig grej och smyga runt i beckmörker, men vi fick inte så mycket djurliv mer än några fåglar som försökte sova medan vi kom puttrande och störde tillvaron.

Nu är det läggdags och en öm kropp ska få vila… en galet intensiv dag och vi fick jobba hårt idag. Egot fick sig en törn men det var nog vettigt att låta vår guide ta den där väskan…

14/7 — Batiqstammen och övernattning i djungel

Ny vecka nya möjligheter och vår resa fortsätter stadigt framåt med nya upplevelser. Idag stack vi ner till båten igen efter frukost för att åka iväg till en av många olika lokala stammar med urinvånare och hälsa på och se hur de har det. Det är inte alla stammar som vill eller uppskattar besök från omvärlden men detta var Batiq-stammen och de uppskattar tydligen när utlänningar kommer på besök.

Hur som helst så var vi där och fick lära oss hur de gör upp eld och skjuter med blåsrör. Wilton briljerade i eldskapandet men Nellie visade var skåpet skulle stå med att blåsa en pil i en uppstoppad teddy som var deras ”target practice”.

Nellie fick med sig en bukett med ätbara ormbunkstoppar/skott som kallas ”fiddleheads” och som tillagas precis som grön sparris eller haricots verts. Vi tog glatt emot och tog med hem till Matleon vars fru vävde in dem i lunchen så vi fick smaka. Tyvärr (beroende på vem man frågar) så har nu Matleons fru lärt sig att jag älskar stark mat så hon gjorde det hela rätt spicy, vilket medförde att ungarna inte alls uppskattade mig när de fick smaka.

Det var även här ngnstans som vi tyvärr insåg att min tvättning från gårdagen inte blev klar i tid för allt är fortfarande fuktigt och luktar blä… eller som Harry definierade det; ”gammal getost, sådan där som mamma och pappa gillar”. Vi har även fem par skor som nu lider av lite samma syndrom tyvärr så vi får väl se hur välkomnade folk kommer vara framöver när vi kommer gående… men men

Vid 5 på eftermiddagen efter nya försök att vinna över en del av tvätten i den gassande solen var det dags att åka jeep-flak igen (till Nellies stora förtjusning) för att ta oss ner till båtarna och dra iväg längs floden längs Taman Negara för kvällens slutdestination; ett övernattningsshelterbmitt i djungeln vid några salthål som djuren gärna besöker (om man kan vara tyst…).

Vi hade väl tänkt oss ett övernattningsskydd i stil med svenska rastplatser men här snackar vi tvåvåningshus och gjuten grund på stolpar och våningssängar och stora fönster för att spana på djur. Så, där satt vi och hängde under kvällen i en salig blandning av myggrökelse, läskflaskor och godis som vi köpt med oss, i hopp om att få se djur samtidigt som första delen av ordet ”regnskog” gjorde sig påmind med ett skönt regn som ärligt talat var ganska välkommet för både temperatur och stämning med smattrandet på plåttaket.

Efter en halvtimme såg vi en rådjursfamilj som tittade fram, men de tittade snabbt åt vårt håll och såg oerhört skeptiska ut medan vi mest lyckades framstå som en parodi på att försöka vara tysta; ngn nös, flaskor tappades, ngn annan tänder ficklampa medan ytterligare ngn hostar samtidigt som kakpapper prasslar och alla började hyscha varandra högljutt istället. Jag hade inte heller visat mig om jag var djur…

Efter ytterligare en timme hade mörkret fallit helt sådär som det gör vid ekvatorn, och vi väntade i mörkret ett tag till innan vi testade att tända ficklamporna… och det blev succé för denna 16/gången såg vi familjen rådjur ute på äventyr igen. Ytterligare en timme senare gjorde Ruslan ett svep med ficklampan och då stod det två tapirer och drack vatten typ 10/15 meter bort. Coolt!

Men, till sist var det bara det mäktiga ljudet av regnskog med grodor och syrsor som dröjde sig kvar innan vi, utan elektricitet eller wifi, sa god natt och försökte sova lite.

16/7 — Homestay Malaysia!

Hej då regnskogen, båtfärder och vattenfall! Dags för nya äventyr efter fyra nätter här hos Matleon Village. Vi packade ihop oss, tackade alla och jag passade på att tacka Matleons fru lite extra för fantastisk matlagning.

Efter frukost tillsammans med en drös unga fransoser med kepsar på sned kom det en bil och hämtade upp oss för att köra oss till nästa del av vår resa; Homestay där vi kommer bo hos, och leva med, en familj här i Malaysia i tre nätter och dagar och få lite inblick i deras liv.

Efter 2,5h skumpande och hoppande på vägarna kom vi fram till Kuala Lipis där vi passade på att käka lunch på Lepak Kafe som serverade våfflor och choklad/glassdricka. Mest för att vi vet att kommande dagar kommer enbart bli äkta lokalt käk tillsammans med familjen vi kommer bo hos på Homestay.

Vi passade även på att stanna på en ICA-liknande affär för att fylla på med dricka och kakor och toapapper just för att vårt Homestay ligger långt ut i ingenstans utan någon affär i närheten. Det var en stor och fin affär, men lite kul att se fiskar ligga snyggt upplagda på samma sätt som man är van att se äpplen och päron hemma i Sverige. När vi var klara så köpte vi varsin glass, och som vanligt är det inte helt enkelt; många sorter ska övervägas, hållas, tänkas, funderas, men till sist så hade alla valt och vi betalade. Wilton såg dock inte lika lycklig ut för han hade lyckats ta en durianglass. Jag bytte med honom och han fick min chokladglass istället, men durianglassen mötte sitt öde i en soptunna snabbare än kvickt… färsk durian var helt ok, men detta vara bara äckligt faktiskt.

Ett sista stopp med rallykalle tog oss till en fruktmarknad och Wilton befann sig plötsligt i sitt privata himmelrike där han fick välja på ALLT och lite till. 1kg rambutan, 1kg snakefruit, 2st mango (sommar helt magiskt goda), vindruvor och jackfruit. Lyckan var total.

Vid 16-tiden och en dag i bil kom vi så äntligen fram till vårt Homestay och fick träffa Mohamad Ali Bin Idris och hans familj och vänner som samlats upp för att möta oss. Vi fick te och kaffe utan socker (tack Ruslan som förvarnat dem) och friterad banan och någon brun/grå gelégrej som inte smakade något alls. De flesta pratade inte engelska alls, men vi tolkade varandra och hjälptes åt så gott vi kunde — och det var faktiskt supertrevligt att sitta och snacka och förklara om vårt Sverige och var vi kom ifrån, hur det var annorlunda och vad som var likt.

Efter massa snack så hoppade vi in i deras två små söta bilar med plats för 4, och knölade in oss för att sticka iväg på ngt som ingen av oss visste vad det var (förutom Ruslan, såklart). 20 minuters bilfärd senare så förvånas jag lite över att här på landsbygden är det religiöst och islamskt, men kvinnor tar för sig och de två bilarna som körde iväg oss kördes lugnt och fint av mor och dotter. Vi mötte mängder av kvinnor och tjejer på MC/skoter och det finns en balans på ngt sätt. Ingen fru behöver tillåtelse av sin man för att göra något, till skillnad mot den kultur med islam som vi tyvärr oftare blir matad med i Sverige och som kommer från andra länder. Jag är nöjd agnostiker så jag har inget att tillägga — men jag observerar och reflekterar lite bara.

Bilarna anlände hur som helst till en kvällsmarknad i Sungai Koyan med massa familjer och mat överallt och det luktade himmelskt av kycklingspett och diverse annat. Vi plocka med oss lite gott och blandat under Ruslands ledning och förklaringar på vad allt är.

Tillbaks till familjens hus så passade jag på att fråga om vi kanske hade kunnat få låna tvättmaskin eller ngt dylikt för att lösa vår lätt akuta tvättsituation där hälften av alla våra kläder fortfarande luktar surt… självklart svarade de och gav oss en tvättkorg som vi fyllde till bredden (och lite till), och sedan fick vi våra kläder både tvättade och upphängda. Därmed kanske resten av vårt äventyr behöver lukta lika illa. Tack!! Möjligen var det en självisk gest från deras sida eftersom vi ska bo under samma tak i tre dagar…

Hur som helst bjöds det sedan på en härlig middag, med två tillbehör i form av tillagad durian som Wilton tittade skeptiskt på men faktiskt ändå provade, trots glassfadäsen tidigare. Det var således en nöjd och mätt familj som gick och la sig i det väldigt öppna (inget innertak) huset och tackade för sig. Imorgon är det nya äventyr med familjen vi nu bor med.

17/7 — Besök på plantager och lite hemkunskap

Vi vaknade efter en skön natts sömn i helt ok sängar och även om farmodern i huset hade ett hostanfall i natt, och tupparna (i plural…) hjälptes åt med en förfest redan vid 4:30 och sedan drog igång rejält vid 6:40, är det ett härligt hem med massor av värme och hjärtlighet och vi känner oss väldigt välkomna och de är nyfikna på oss — och vi på dem såklart.

Frukost med diverse kul udda saker som jag blir lycklig av att testa, men jag ser att ungarna kämpar lite, mest Nellie såklart, men både Harry och Wilton kastar sig glatt in och testar också. En spännande mjuk brödliknande sak med rivet, stekt kokosnötskött var en riktig höjdare!

Under förmiddagen stack vi iväg till plantagen där många av familjens medlemmar jobbar. Problemet var att vi inte hade plats i bilen för alla så Wilton har idag åka bak på motorcykel i låg hastigheter förvisso, men kanske inte något som hade accepterats under andra premisser.

Hur som helst kom vi fram till den första plantagen som var palmolja. Ruslan har jobbat på plantage för just palmolja många år innan han blev guide, så han är påläst och kan historisk såväl som Europas bojkott av palmolja som felaktigt drabbade Malaysia när det var Indonesien som skördade regnskog och hade ihjäl orangutanger för att ge plats åt plantager. Malaysia har idag en mycket teet hållbar produktion och de problem man hade förr med råttor som gnagde sönder saker och ting är åtgärdade genom att man infört ugglor som käkar upp råttorna — dessutom finns det gott om svart mamba som också gärna hjälper till med gnagarna.

När vi var fullärda (nåja..) så tog vi oss vidare till dagens andra plantage; gummi, där man skar ett snitt i barken längs träd och sedan lät den vita saven/latex rinna ner och droppa ner i skålar. Man kan få upp till 300g latex från ett träd och ett snitt, och sedan får man göra nya snitt — inte helt enkelt att göra ”lagom djupt” men ungarna testade var glada och nöjda.

Därefter blev vi bjudna på te/kaffe och någon lokal delikatess som var en gummiliknande rosa grej med bollar vi samt riven kokos. Helt ok, men kanske inte ngt jag kommer försöka tillaga själv hemma.

Innan hemfärd passade vi på att mata fiskarna i Sungaifloden, och sedan hittade vi en gul variant av Rambutan och fick även se snakefruit i det vilda. Det vara bara att plocka, och familjens Rambutan-älskare Wilton fick en egen kvist med sig bak på motorcykeln när vi åkte hem igen. Väl hemma dukades det upp frukt vi köpt på marknaden innan, och vi hade en fruktbuffé med lite provsmakning av allt nytt kul så som snakefruit, jackfruit och en hel del annat. Wilton var i himmelriket men även Harry gillade en del av grejerna, medan Nellie var reserverat skeptisk…

Med magarna fulla av frukt fortsatte vi att bli bortskämda med fika/kaffe och sedan lunch innan alla våra rena kläder hade torkat under stekande 34°C värme i några timmar. Känns fantastiskt skönt att ha rena kallingar och strumpor igen…

När den värsta värmen lagt sig så bjöd kvinnorna i familjen in oss till köket där vi fick testa att tillaga två små rätter; - ett enkelt bröd (mjöl, salt, palmolja, vatten) som bankandet i platta kakor och friteras och därefter gärna doppas i kondenserad mjölk och/eller socker — löjligt gott - bananchips där bananer skulle hyvlas med mandolin… både jag och Jenny höll andan men ungarna gjorde det med bravur och inga blodspår lämnades i köket.

Vi passade på att gå en liten promenad på kvällen innan middag och fick med oss två livvakter i form av mor och dotter från familjen som skuggade oss lite snyggt på avstånd medan jag, Wilton och Jenny våga oss ut på en liten strapats. Det är verkligen otroligt vackert. Varmt och klibbigt, men vackert. På väg under promenaden släkte någon lampan och det blev mörkt på 2 minuter i sann ekvatoranda.

Kvällen avslutades sedan med ytterligare en måltid tillagad av kvinnorna i köket — massor med spännande smaker och en ny (väldigt otippad) personlig favorit är en rå duriansalsa med chili som var oerhört god att ha som dipp till de där friterade bröden vi gjorde innan under eftermiddagen.

18/7 — Skolbesök, picknick & farväl

Tuppen är fortfarande fel på det, men 5:57 är ju ändå bättre än det varit innan så jag tar det.

Vi vaknade idag upp lite tidigare och stack iväg på dagens stora och lätt overkliga strapats; besök på den lokala skolan Sekolah Kebangsaan Kuala Medan, där en av kvinnorna i familjen vi bor hos även är lärare. Det visar sig att de har förberett hela skolan inför denna dagen — dagen då familjen Millfjord kom på besök!

Det var verkligen fullständigt overkligt men samtidigt väldigt kul att få vara med om. Ni vet, känslan nä man sitter ner och hela skolan är samlad och rektorn ska säga något eller presentera någon som är på besök. Fast det var VI som var på besök. Massor av ungar i grundskolan upp till 11-12årsåldern mötte oss och det började med att ett 20-tal elever framförde på ett traditionellt instrument gjort av bambu som heter Angklung. Varje instrument är finjusterat till att ha en ton, så alla ungarna fick liksom ta ansvar för sin ton när de tillsammans framförde ”Can’t help falling in love” av Elvis.

Så där satt vi. I centrum för all uppmärksamhet och kände oss både lätt malplacerade men även något överväldigade att få vara med om något sådant här. De flesta ungarna hade aldrig sett en ljushyad människa och att se jämnåriga blåögda barn som Nellie och Harry fick många hjärtan att både slå snabbt och troligen senare även brista. Ruslan skrattade lite och berättade att han hörde barnen utbrista ”jag är kär”, ”nej, JAG är kär” och från både killar och tjejer och barnen ropade efter Nellie och Harry och stod utanför lärarrummet och tittade in när vi blev inbjudna för att få lite kaffe/te/fika.

Rektorn och lärarna visade oss sedan runt på skolan, och det kändes lite fint att Läs&Res som vi reser med (och därmed betalat en klump pengar till såklart) betalade lunchen för alla eleverna på skolan som tack för att vi fick komma dit. Skollunch ingår alltså inte normalt utan man får köpa sin lunch på skolan.

Man känner sig både omtumlad, ödmjuk och uttittad — idag var det vi som var aporna. En kille kom fram och räckte upp handen för att high-five:a mig och jag mötte den såklart. Sedan kom 50 ungar i en hög och ville ha en high-five innan ngn på slutet dessutom fist-bumpade och jag gjorde samma tillbaks och därmed var det bara att börjat om för alla ungarna skulle ha en fist-bumb också.

Sjukt kul grej och att uppleva och det blev väldigt mycket ”vi” för det är ju bara vår familj med på denna resan, så ungarnas temadag med ”the Millfjord family” var verkligen fokus på oss med många bilder och selfies. Jag vill inbilla mig att det är såhär livet känns för super-kändisar som inte kan visa sig liksom utan att folk vinkar och ropar på dem. Inte för mig kanske, men för Harry och Nellie var det nog lite den känslan.

Fredag och allt så ska alla männen iväg till moskén mitt på dagen så vi var hemma hos familjen under några intensiva 35°C lunchtimmar innan alla var samlade igen. Vid 15-tiden plockade vi ihop oss för att åka iväg till Sungaifloden en bit bort och bada och ha picknick-lunch. Lerigt och varmt, men god mat och man har lite vant sig med alla olika durian-kryddade specialtillbehör i form av röror och sallader etc.

Hemma hos familjen matas vi konstant med ett flöde av vatten/glas och frukt i olika former (till allas uppskattning, Wilton i synnerhet) så det går ingen nöd på oss alls — men vi längtar både lite hem nu, men kanske ännu mer till denna resa sista slutspurt längre norrut på östkusten där vi ska hänga några dagar och snorkla i kristallklart vatten och ha det gott. Jämfört med en brungeggig flod känns det onekligen väldigt lockande, och resan dit påbörjas imorgon tidigt på morgonen.

Innan det var läggdags åkte vi bort till en granne en kilometer bort som har ett matställe med västerländskt tema, lite märkligt mitt ute i ingenstans, men väldigt trevligt Vi tog lite att dricka och bjöd hela vår familj som vi bott med under några dagar nu, innan vi åkte tillbaks ”hem” och fick äkta lokalt tillagad middag och kaffe/kaka innan vi packade ihop väskorna inför morgondagens avresa i ottan.

Efter att ha skrivit i gästböcker och ”rapporterat av” till de som håller i just Homestay Malaysia så fick vi alla var sin handgjord present som var himla fint. Mycket värme och hjärta och många fina människor här ute som verkligen gjort allt för att bjuda in 5 svenskar i sin familj i några dagar. Ett minne för livet!

19/7 — Norrut till Kota Bharu

Redan färdigpackade och redo för resa vaknade vi vid 03:40 och drar på oss kläder och går på toa börjar få ut alla väskor, när vi inser att hela familjen är vakna och har gjort en mini-frulle till oss med kaffe/te och stekta nudlar

Samma gamla Rallykalle som körde oss hit dyker upp vid 4-tiden för att ta oss till Kuala Lipis där vi sedan ska ta tåg hela vägen upp till Kora Bharo vilket är en tågresa på ~7h. Familjen vinkade hej då när vi stack och vi fick med oss varsin ”Thank you bag” med mer frulle och frukt att ha på tåget. Helt fantastiskt, vilka människor.

Samma människor har dock hostat och harklat runt en hel del under vår vistelse och grejen att hosta i armvecket verkar inte vara särskilt malaysiskt… så nu väntar vi mest på att/om vi känner lite symptom själva. Och det gör vi påstår jag, lite granna liksom och lite kli i halsen men inget enormt som påfrestar för mycket — så jag hoppas på en fin sista vecka nu i nordöstra Malaysia.

En ”grej” med Malaysia är att landet består av olika delstater, och nu är vi i Kelantan som är den nordligaste delstaten och som är känd för att vara konservativ och väldigt mycket mer religös än övriga delar av Malaysia. Det för med sig att den där heliga fredagsbönen Jumu’ah som alla män springer iväg på över lunch gjort så att man har sin helg fredag/lördag här istället för lördag/söndag som är mer ”västerländskt” och som i princip hela Malaysia anammat från britternas kolonisering som varade fram till slutet 1800-talet.

Hur som helst så var Rallykalle inte lika sugen på att köra rally idag (vilket vi tackar för), mest med tanke på gryning och djur skulle jag gissa. En timme totalt fram till Koala Lipis och tågstationen där vi således kom fram i tid, väntade in tåget mot Kota Bharu som var lite sent, och sedan var det komaläge med en massa packning hela vägen till 13:30-tiden när vi äntligen anlände vår destination.

Efter att vi checkat in på vårt hotell för en natt innan vi imorgon kastar oss vidare ut på öarna för chill&snorkling så insåg vi också att detta är sista chansen för Nellie att få äta icke-asiatiskt käk till vettiga priser, så det blev McDonald’s och glass och Nellie kunde bli riktigt mätt för en gångs skull vilket kändes skönt i pappahjärtat. Ris i all ära liksom, men Asien har väl inte varit en ”perfekt match” för lilla Nellie, ävensom hon kämpat på väl och testat en hel del.

Alla var ganska slitna och det har varit lite nysningar och hostande både här och där under kvällen, så vi kraschade tidigt efter ett varv på naturmarknad med Ruslan. Imorgon ska vi hoppa ut till öarna och snorkla och leva lyxliv några dagar i kristallklart vatten! Semestern är inte även, men det närmar sig helt klart ett avslut och om en vecka lite drygt sticker vi hem till Sverige igen. Många inklusive mig själv längtar hem en del nu, det måste erkännas, men vi har haft och har och kommer ha några fantastiska dagar till innan vi stänger boken för denna gången

20/7 — Till Perhentianöarna

Dagen började iaf med att vi skulle lösa frukost, och i ett tappert försök att göra det så kastade vi oss ut medan Jenny andades en sekund och packade ihop det sista för avresa till Perhentianöarna där vi ska bo och snorkla i 4-5 dagar. Lyxigt värre, med kristallklart vatten och palmer som hänger ner. De där planscherna man hade på rummet som 15-åring liksom, den känslan.

Uppdraget att lösa frukost kapsejsade dock rätt rejält för vi kom rakt in i en marknad där det förbereddes för fullt och det luktade fisk och skaldjur överallt, varmt som attans redan på tidig morgon och massor av människor så ungarna bröt ihop och la in ett veto. Jag hittade då en Subway en bit bort och tänkte att det skulle kunna lösa allt — och det gjorde det! Bortsett från att Jenny nog skulle vilja ha varit med och inte skippat frulle längre

Mätta och nöjda återvände vi till vårt hotell, packade ut allt och satte oss i en bil för att åka 1,5h österut längs kusten ner till Sungai Besut där skulle byta till båt för sista biten ut till Perhentianöarna och den stora ön där vi bor; Stora Perhentian. Allt fungerade fint bortsett från att bilen luktade mögel och 1,5h är lite intensivt… båtfärden var ett annat kapitel för vår snackar vi full sula ut i havet och vi studsade runt i båten för fullt. Bisarrt nog satt en kvinna framför mig med ett litet barn på några månader och ungen sov sig igenom de 40 minuter studsande och plaskande innan vi kom fram till ett litet paradis; Stora Perhentian och vår resort Fauna där vi ska bo några dagar.

Ett trevligt ställe, och vackert så man blir matt, med en restaurang/servering där det är en utmaning att få fram vad man vill ha och har tur om det dessutom är det som sedan serveras

Våra små stugor ligger längst fram mot havet och vi har säkert 20 meter ner till havet om man öppnar dörren. Magiskt.

På eftermiddagen gick ungarna lös på premiären för snorkling, och det var väl till största delen en succé för Wilton och Harry gillade det, men Nellie hade en dålig dag och tidvattnet hade gjort det ganska grunt så hon gillade inte alls att man var så nära fiskarna liksom. Men men, jag tror det kommer lösa sig och imorgon är det nya tag på nytt ställe med djupare vatten och kanske kanske blir det svartfenad revhaj…

21/7 — Snorkling vid Perhentianöarna

Ny dag och nya möjligheter. Förkylningen hänger i en dag till, och idag var det dessutom mer snorkling på schemat… jag tänker att det skulle bli titeln på en skräckfilm; ”Under vatten kan ingen höra dig nysa…”.

Vid 10-tiden mötte vi upp Ruslan och kastade oss ut med solkräm, flytvästar och snorkelgrejer. Jag hade dessutom hittat en flaska med nezeril (för barn, men ändå) så jag var redo och kunde andas hyfsat.

Första stopp var att åka över till Long Beach på Lilla Perhentian och se om Jenny kunde aktivera några gamla minnen då hon varit här för många år sedan och då snorklade där — men mycket tid har passerat och inget var sig likt. Det som var några enkla stugor (mer som vi har det nu) med ett dieselaggregat som man körde 2h under kvällen för att kunna laga mat, är nu både uppgraderat och turistifierat. MEN snorklingen vi gjorde där var superkul och ungarna tyckte det var en höjdare. Hundratals zebramönstrade fiskar med gul rygg, en rocka (!) och några regnbågsskimrande papegojfiskar

Därefter körde vi vidare med vår för dagen privata båt/chaufför som tog oss tillbaka till stora ön men på östra sidan; Teluk Keke. En liten promenad och återigen löjligt vackert överallt, och sedan var det bara att hoppa i havet igen och snorkla igång. Jenny såg direkt en svartbenta revhaj modell liten, och när vi var klara en timme senare så såg vi den igen. Han hade nog koll på oss mer än vi på den Hår var det mer rev och inte lika många/stora stim med fiskar. Men väldigt vackert!

När snorklingen var klar körde vi tillbaka till lilla ön för det fanns en by där folk bor och lite turist/shopping, men det var tämligen begränsat och rejält tilltaget i pris så det blev bara en glass och lite promenad innan vi sedan tog vår båt hem till stora ön och Fauna Resort där vi sedan chillade resten av dagen.

Faunas restaurang gick på knäna delux när vi kom tillbaks och skulle ha lunch, men lyckades servera oss efter ~1,5h väntande Det blev således mer middag än lunch, så vi återvände på kvällen med lite egen frukt vi haft med oss från Kota Bharu och beställde lite fruktshakes och spelade Uno.

Imorgon hoppas jag att förkylningen släppt och att vi får en ny dag med snorkling! Kanske till och med en stor sköldpadda …? Vi håller tummarna!

22/7 — Dagsutflykt till Rawaön

Tredje dagen här i turkosa vattenparadiset med palmer som hänger ner längs vattnet överallt och fortfarande får oss att tappa hakan en stund när man tittar och bara försöker ta in var vi är och vad vi gör. Galet.

Det är dock ett gäng ganska myggbitna och revskrapade familjemedlemmar som nu vaknar upp och känner sig lite slitna Mycket kli och själv sov jag ganska kass just för värme och myggbett och kliniker halva kroppen — men den primitiva duschen fungerar även på natten och det räddade mig känner jag.

Vid 10-tiden var det dags för nya strapatser och 5 ganska lagom solbrända individer kastade oss iväg med privat båt/chaufför till Rawaön väster om Perhentianöarna. Rawaön är en liten sak utom bebyggelse och är en liten ö med fantastisk sandstrand och goda möjligheter att se både sköldpaddor och/eller dess ägg, och även den stora Napoleonfisken.

Båtresan tog ~30 min och vi kom fram till en ganska tom ö… men även om ön var obebodd så fanns det många andra turister som gillade samma idé så vi var långt ifrån ensamma. Vi hade dock med oss käk som vi köpt från Fauna Resort så vi hade förberett för att hänga där hela dagen — medan alla andra som kom dit var där en halvtimme och sedan stack som igen… så, mellan alla båtarna fanns det absolut stunder där vi (nästan) faktiskt var själva.

Och wow, det var en oerhört vacker liten ö med koralldränkta sandstränder och klippor och vacker natur. Massor av rev och fisk av olika sorter och vi letade runt och hade oss under dagen innan undertecknad faktiskt hittade en spana där Napoleonfisk Stora saker som troligen hade kunnat bita lilltån av mig om den ville.

Ön beboddes dock av myror. Många myror. Som gillade vår medhavda mat så vi hade en utmaning att förvara våra påsar, men lite kreativitet löste även detta och två påsar med mat hängde snyggt från träden ovanför stranden där vi slagit läger.

3,5h senare med snorkling och sandbyggnationer och lite lunch var dock alldeles lagom och vid 14-tiden packade vi ihop oss och återvände till Perhentianöarna och vårt tillfälliga ”hem”. Chill, vila, lite wifi och semester fick bli temat på eftermiddagen innan vi sedan drog iväg för att äta middag på något annat ställe än Fauna och dess 1,5h väntetid… så vi tog en promenad längs stranden förbi många andra små resort-ställen hittade allt ifrån fine-dining där vi var rejält underklädda, till halvskumma ställen och stängda ställen. Men till sist hamnade vi på grann-resorten där vi fick mat snabbt och lätt och det var faktiskt dessutom gott Det enda problemet var att de hade slut på en hel del varor, så det var en begränsad meny.

På förekommen anledning måste jag uppdatera status på vår lilla elbil som står på Landvetter och saknar oss. Denna resa började ju lite kaotiskt med att jag lyckats starta upp övervakningen med kameror och annat så bilen drog ju en hel del kräm MEN den slutade när jag via appen kunde säga ”shhhh” så den somnade igen. En vecka senare in i resan hade den dock vaknat IGEN och detta förstår jag inte, men jag kanske kom åt ngn grej på klockan eller telefonen. Allt är så digitalt och uppkopplat överallt så man kan ju orsaka en hel del knas ”av misstag” i poolen med en vattendroppe på klockan på fel ställe om man har lite otur. Vet inte, men hur som helst kunde jag IGEN be bilen att somna om och det har den gjort. Och den har sovit sött sedan dess — i skrivande stund har vi 43% laddning och den har gått från 44% för knappt två veckor sedan så allt är lugnt och vi har en bil som är glad att se oss igen om en vecka.

23/7 — Havssköldpaddor och hajsnorkling

Sista dagen på Perhentianöarna, imorgon packar vi ihop oss och tar oss tillbaka till Kota Bharu på morgonkvisten.

Efter frukost och insmörjning med solkräm och diverse morgonbestyr var det dags för dagens och Perhentianöarnas sista äventyr för vår del; snorkla och leta efter grön havssköldpadda och kanske kanske även försöka se haj.

Vid 10-tiden stod tidvattnet ovanligt högt, men vi kom ut på vår brygga och ombord på vår båt som även idag hade vår alldeles egna chaufför för dagen. Första stopp var Stora Perhentians nordsida och ”Romantic beach” där vi hoppade i med snorkelgrejjorna direkt från båten. Och japp, mycket riktigt hittade vi en Grön havssköldpadda som käkade sjögräs på botten i lugn och ro. Det var dock ~5m djupt så vi var inte nere hos sköldpaddan utan svävade liksom ovanför i ring. Flera andra båtar kom också dit och vi var ett ganska stort antal som kollade och tyvärr så finns det alltid människor, både vuxna och barn, som struntade i alla andra och istället började dyka ner till sköldpaddan och fick den att flytta på sig.

Ruslan var dock lugn och sa att den kommer upp till ytan för att hämta luft var 15 minut, så bara vi väntade lite så skulle den snart sticka upp och säga hej — och det gjorde den! Och plötsligt kom den väldigt nära och den var säkert 1m lång med sitt stora huvud och stora ben som den använde som fenor för att ta sig fram. Mäktigt!

Vi stannade kvar ett varv till och såg den gå ner och beta sjögräs och sedan komma upp igen efter en kvart. Häftigt värre, men sedan var det dags att kasta oss vidare så vi åkte till en strand lite längre bort som hade ett projekt; ett inhägnat kläckningsområde för sköldpaddsägg Här var det dessutom fin snorkling så vi passade att glida runt över en massa rev och färgglada fiskar och olika storlekar. Många papegojfiskar och massor av klassiska akvariefiskar.

Sista snorkelstoppet blev på hemvägen, med vår Fauna Resort inom sikte. En så kallad ”shark point”, och vi hoppade i från båten i ganska stora vågor och var nog ganska nervösa för att se något. Gissar att hajarna var räddare för oss för det gick inte att se särskilt mycket. Det var djupt och man såg knappt botten, men någon skugga såg vi allt och ungarna berättade efteråt att de också sett något stort segla förbi. Coolt!

Innan vår sista strapats var slut åkte vi även till en kall färskvattendamm som kommer från bergen och samlas upp så man kan skölja av sig och kyla ner sig. Kallt skulle jag väl inte säga att det var så sätt, mer som en varm sommardag i en liten sjö i Sverige och troligen ~21°C… men det var skönt att kyla ner oss innan vi åkte hem igen. Tre syskon och möjligheten att kasta kallt vatten på varandra samtidigt som alla vuxna säger ”kör på” var ganska kul att se också.

Åter till vår Fauna Resort så ville Wilton och Harry hoppa i från båten ren bit ut och snorkla in till stranden medan vi andra fortsatte in med bor och bar in allt. En kul känsla att ungarna är så trygga i vad de kan! Och Nellie som bröt ihop för att fiskarna var då nära henne för bara någon dag sedan… nu har hon hittat havssköldpadda och haj!

Sista dagen på Perhentianöarna betyder också att vi närmar oss slutet på vår guidade resa med ”vår” Ruslan. Lite blandade känslor, för jag kan verkligen inte tänka mig en bättre guide och trevligare och mer sympatisk människa att ha med sig så många dagar på en lång resa. Det är en balansgång såklart, och kräver att man är lyhörd på oss och familjen och ungarna, men det har verkligen fungerat kanonbra!

24/7 — Tillbaks till Kota Bahru

Vi valde att försöka komma iväg tidigt på morgonen för att kunna få en vettig heldag i Kota Bharu där höften av vårt bagage stod och väntade på oss på Flora Hotell där vi bodde innan vi stack ut till Perhentianöarna. I bästa fall skulle vi hinna tvätta lite i en tvättomat vi vet ligger bredvid hotellet, och så kanske vi hade kunnat shoppa loss lite och kanske även köpt nya skor för allas skull under vår hemresa till Sverige via Singapore. Jag säger inte att min ”operation tvätta skor” misslyckades och vi nu har fel par dödliga kemvapen som vi troligen inte hade fått ta med på flyget även om vi vill… men, jo.. lite så.

Hur som helst så var det ändå med gott mod och ganska nöjda snorklare som kände sig klara med just snorklingen som 7:45 kastade sig ut på båten för att ta oss tillbaka till fastlandet. Jenny skrek plötsligt högt, för en svartfenad revhaj körde ett sista hastverk runt båten innan vi stack för att vinka hej då

Och så var det det här med bilen och att allt var under kontroll. Man ska ju inte säga/skriva sådana dumheter för Murphy brukar justera läget snabbt och effektivt och så även denna morgon. 15 minuter in på båtfärden lyckas jag på något oerhört imponerande klantigt vis att komma åt klockan eller telefonen (oklart vad eller varför) så jag sätter dela igång bilen för att värma upp med AC, men ännu bättre så lyckas jag öppna, samt bekräfta att jag verkligen vill öppna, huven fram till bilens främre bagage. Den enda del på bilen som dessutom inte har en motor så jag kan stänga den på distans. I ett Sverige och ett Landvetter där regnet faller.

Fantastiskt. Så, på en båt som studsar fram på vågorna, utan någon mobiltäckning eller möjlighet att göra något åt saken, har jag nu öppnat huven på bilen vid 2 på natten svensk tid. Det enda jag fick var varningar från bilen att ”huven är öppen” och ”det verkar vara nederbörd på väg och du har inte stängt bilen”.

Jag författat således glatt ett mail till Swedavia Security på Landvetter för att be dom kolla läget. Mailet gick till sist iväg i takt med att vi fick bättra täckning på telefonen, och ytterligare en stund senare fick jag ett autosvar som bekräftar att ”vi har tagit emot ditt mail och återkommer inom 7 dagar”. Då är jag ju redan hemma… så det kändes inte särskilt framkomligt.

Det var dags för plan B. Det är nämligen inte första gången jag vädjat till vänliga människor i diverse elbils-Facebook-grupper där jag är med, så jag drog en livlina och frågade om någon kanske bodde inom räckhåll och hade lust att kolla min bil.

Tre timmar senare hade vi både anlänt fastlandet samt tagit taxi tillbaka till Kota Bharu och tagit oss in till ett köpcenter med en McDonalds som ungarna (och vi vuxna också ska medges) längtat lite efter. Och just där och då får jag ett meddelande av en människa jag inte känner som 9950km ifrån oss tog en morgonpromenad med hunden i Sverige vid 5-tiden på morgonen och gick förbi min bil och stängde huven. Det finns faktiskt hopp för mänskligheten ändå!

Med en välkommen lättnad i bröstet och in insikt att detta är tredje gången jag drar en livlina för min bil pga egen klantighet och ber om hjälp av människor jag inte känner (och som varje gång gladeligen hjälpt till), så avslutade vi våra cheeseburgare och fortsatte med shopping och skoletande.

Skostället vi hittade hade massor av skor, i massor av storlekar — även 48:or till undertecknad, så uppdrag skoinköp gick fantastiskt fint och försäljarna var saliga när vi insåg att märkesskor vi är vana vid och köper hemma från Adidas, Asics, Under Armor och Nike etc kostade en tredjedel av vad samma skor kostar i Sverige. Och ungarna växer och behövde ju nya gympaskor och diverse annat så det blev 8 par skor och en förfrågan från försäljarna om att få ta en bild på mig när jag gick därifrån.

Nästa stopp för dagen blev den där tvättomaten runt hörnet och det fungerade alldeles utmärkt. Snabbt som attans, rent och fint och även torrt efter ett varv i torktumlaren, så nu har vi rena kläder till Singapore. Och kanske framförallt; skor som ingen dör av att man tar på sig. Vi är således redo att lämna Malaysia bakom oss för denna gång, men det finns en sak kvar att göra; en kvällsmiddag med Ruslan och säga hej då till honom innan han tar sin buss hem imorgon.

På kvällen gick vi till en restaurang av lite finare sort och käkade fantastiskt god mat, snackade med Ruslan om vår resa och vad vi hade gillat mest. För mig är det enkelt; blandningen av alla olika delar. Djungeln, snorklingen, grottorna, familjeboendet och temadagen på skolan, att ha fått plantera mangrove och lära sig om medicinsk nytta med växter, men även Ruslans härliga sätt att även ha delat med sig om muslimska seder och bruk och hur han lever sitt liv. En härlig blandning av precis allt och det har verkligen varit en magisk resa som enbart varit möjlig genom Ruslans fingertoppskänsla vad gäller äventyr och upplevelser.

TACK för allt Ruslan!

Over and out för denna gång /Markus