Aralsjön – välkommen till Mars!

Normal 0

Varför ger man sig ut i öknen för att söka ett svunnet hav? Jag träffade några amerikaner dagen innan vi gav oss av som just hade varit vid Aralsjön och var ganska besvikna. Jag tror att det handlar om förväntningar. Aralsjön är inte en stor badplats utan ett gigantiskt studium av hur människan satt naturen ur balans.

Vi lämnade Nukus i gryningen och körde mot nordväst, upp på Ustyurtplatån. Vägen blev snabbt sämre och sämre, tills den efter några timmar upphörde helt och övergick till hjulspår i sanden. Jag var glad att färdas tillsammans med människor som hittar i öknen, eftersom spåren gick åt olika håll och riktmärken saknades helt.

Aralsjön har drabbats av uttorkning eftersom de sovjetiska samhällsplanerarna bestämde sig för att satsa på bomullsodling i Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan. De två stora floder som tidigare försåg Aralsjön med friskt vatten från bergskedjorna i söder och öster, Syr Darya (Jaxartes) från den Kazakiska sidan och Amu Darya (Oxus) från den Uzbekiska sidan, dränerades i snabb takt genom ett oändligt antal bevattningskanaler. Den naturliga följden blev att Aralsjön inte fick något tillflöde av friskt vatten och den har under åren av uttorkning splittrats i ett antal mindre sjöar utan förbindelse med varandra. Syr Darya har idag endast förbindelse med en mindre sjö i Kazakstan och Amu Darya når överhuvudtaget inte fram till någon sjö längre. Det som är riktigt sorgligt är att bomullsodling egentligen inte är en ideal gröda varken i Kazakstan, Uzbekistan eller Turkmenistan.

I början av 1960-talet täckte Aralsjön en yta om 66.000 kvadratkilometer; 2010 var samma siffra 12.000 kvadratkilometer. Samtidigt har salthalten i sjön stigit från 11 gram per liter vatten till 110 gram. Ingenting kan längre leva i det vatten som en gång var basen för tiotusentals människors utkomst. På mindre än en generation har livet helt förändrats och möjligheten att bo och leva vid sjön har försvunnit. Där ett stort, friskt och rikt hav en gång bredde ut sig, färdas man idag genom en salt, giftig öken.

Mitt på dagen kom vi till en plats vid kanten av platån, som ända fram till slutet av sextiotalet var en blomstrande liten stad med en egen fiskfabrik. Det var en lätt absurd känsla att vandra mellan de sandtäckta ruinerna av skolan, kommunhuset och kyrkogården . . .

Sent på eftermiddagen, efter en svettig och mycket dammig färd, kom vi så fram till det som återstår av sjön. "Välkommen till Mars!" var min spontana känsla i det märkliga landskap som bredde ut sig. Visserligen utgör Aralsjön en miljökatastrof av gigantiska mått, men samtidigt kan man inte undgå att slås av kombinationen vatten, öken, sanddyner och bergsplatåer. Visst är historien tragisk, men naturen är i sin isolering oändligt vacker.

Efter ett försök till bad, som slutade med att vi flöt som korkar, gjorde vi snabbt upp eld och lagade middag. Månen gick upp och därefter tändes stjärnhimlen över vår lägerplats. Natten var ljummen och vi bestämde oss för att sova utan tält. Jag tycker mycket om öknar om natten; vinden som viskar till söms, skuggorna som bildas mellan sanddynerna och slutligen solen som stiger över horisonten i gryningen.

Nästa dag väntade återigen en lång färd i jeep, tillbaka till Nukus. Nu tog vi vägen via Moynak som tidigare var centrum för fiskeindustrin på den Uzbekiska sidan av Aralsjön. Moynak av idag är halvt om halvt en spökstad, bebodd av en spillra av den tidigare befolkningen. Giftiga sandstormar och ett allt mer extremt klimat gör livet svårt. En stor del av människorna som fortfarande bor i Moynak arbetar i den gas- och oljeindustri som kommit i uttorkningens spår. Det pågår försök att stabilisera det lilla som återstår av Aralsjön, men de är i allmänhet halvhjärtade och inte särskilt framgångsrika. Vem vill egentligen rädda ett hav när det finns gas och olja att utvinna på dess botten?

På eftermiddagen ställde vi oss den stora frågan: "Var är Amu Darya"? Uzbekistans södra flod har idag sitt utlopp någonstans söder om Moynak, men den är så dränerad av kanaler att den är svår att hitta. Efter några timmars letande fann vi utloppet av den stora floden. För mig var upplevelsen av Amu Daryas utlopp den egentliga summeringen av vår lilla expedition. Amu Darya som betyder "den väldiga" kallades också "den galna" av araberna eftersom den ofta svämmade över i vilda proportioner och var oförutsägbar och svår att korsa. Den antika benämningen av floden var Oxus och i otaliga historiska beskrivningar och epos omnämns floden som något fundamentalt; Oxus var den stora hjälten i de skiftande centralasiatiska rikena. Därför skapar upplevelsen av den väldiga, livgivande flodens inskränkning en om möjligt än större sorg inom mig än besöket vid den vattenpöl som idag är Aralsjön.