Sista brevet från Indien

Sista brevet från Indien. Sitter hemma och skriver. Inte lika inspirerande, men efter att ha kollat bilderna ser jag saker som måste få berättas.

9-11 mars

Upp tidigt. I väg tillsammans med vännen P D Sharma i en välputsad vit Tata stadsjeep. Vanlig lyxbil i Indien, som även skulle dra blickarna till sig i Djursholm och Saltsjöbaden. Nog har Indien förändrats! Vi lämnar skumpiga lervägar och susar snart fram genom landskapet på fyrfiliga betalmotorvägar. Inga oxkärror. Lunch på rena, nästan sterila vägkrogar, där uniformerade servitörer passar upp medan bollywoodmusiken dämpar den surrande luftkonditioneringen.

I Pench National Park hade min kompis bokat ett rejält lyxigt ställe. Vad annat hade jag trott? Kring 900 kr natten inklusive mat. Bagaget slets ur mina händer vid ankomsten och jag fördes genom tjusiga trädgårdsanläggningar, förbi yogaklasser, massage och pool till min bungalow. Satte på mig en varm tröja, stängde av luftkonditioneringen och öppnade fönstren. Sängen var stor nog för att härbärgera en hel familj. Åtminstone fanns det åtta kuddar.

Vid middagen kom en likblek man på närmare två meter fram till vårt bord. Vitare i ansiktet än en solskygg svensk på vintern. Svart hår och ett bländade leende; "Welcome to Pench". Nu förstod jag. Den spöklika jättemannen var bekant med min vän, vilket borde betyda att vi inte skulle betala för vistelsen. Förstod också att det här var en MYCKET BETYDELSEFULL man. Jo då, han var före detta filmstjärna, men hans kändisskap grundades inte främst på detta. Det var hans fru! Viskande förklarade Sharma att det var världens vackraste kvinna. Miss Universum 1999! Jag studsade upp, greppade kameran och var redan på väg att bekanta mig med damen, när jag fick en dödande blick av min vän: SÅ gör man absolut inte! Bittert, men jag var tvungen att respektera hans inställning.

Under två dagar åkte vi på "safari". Tre timmar på morgonen, tre på eftermiddagen. Allt med främsta målsättning att få syn på tiger och leopard. Chanserna sades vara mycket goda och jag var ganska upphetsad. Frös i den kyliga indiska morgonen med långa telet ständigt berett. Nä, varken tiger eller leopard. Vi kunde stå still i en timme omgivna av hjortar och langurer som varnade, men katterna visade sig inte för mig. Andra hade bättre tur. En indisk familj såg fyra tigrar på sin safari. Alltså; varken katter eller undersköna kvinnor för min del.

Men jag klagar inte. Naturen är fascinerande, bitvis underbar och skogarna packade med ett varierat djurliv. Vilken skillnad mot tysta, döda svenska skogar! Hela tiden grupper med chitalhjortar och flockar med langurer. Ofta nära jeepen, så nära att jag fick ta av teleobjektivet. Påfåglar spankulerade omkring lite varstans, örnar och ugglor i torra träd och fåglar i grönt, gult, blått och rött. När såg du en uggla sist här hemma? Gaur, den indiska vildoxen var helt orädd för jeepen. För övrigt; varför skulle den vara rädd? Tjuren väger 800 kg. Sambarhjortar, nyfikna schakaler och den sällsynta vildhunden dhole såg vi också. Min upphetsning var väl som störst när en läppbjörn kom traskande genom buskarna.

Också här i Pench kollade vi på hotell. Top of the line var Taj. Här betalar man cirka 10 000 kr natten. Ungefär samma standard som på mitt "enkla" hotell. Skillnaden, förklarade den något generade managern, var varumärket Taj. De superrika betalar gärna för prestigen att bo där, kunna berätta för vänner. Och det fanns inga lediga rum.

Nu längtade jag verkligen hem. Men återfärden gick inte riktigt som tänkt. Kvällsflyget från Nagpur till Delhi var inställt. Fick åka nästa morgon och missade därför flyget hem från Delhi. I stället blev det Aeroflot kl 5 på morgonen. Då skulle det alltså ha gått. Två timmar försenat missade jag förbindelsen till Stockholm. Kom hem ca 36 timmar försenad. Inte så kul, men något man måste acceptera om man vill kunna svischa fram och tillbaka mellan kontinenterna. Någon restidsgaranti finns inte.

Christian Jutvik