Kustfolk och politik
Idag var jag nara att fa en overdos av ledarkult. I bagerier, pa minibussar, bakom receptionsdiskar, hangandes fran fasader, i kladbutiker och som kylskapsmagnet - overallt denna Bashar. Jag har aldrig tidigare varit i ett land dar presidentens blick bokstavligen vakar over dig hela tiden. Detta i kombination med att folk helst undviker att tala politik ger en minst sagt bisarr kansla. Men idag hade jag faktiskt mitt forsta politiska samtal. En kurdisk affarsresenar och hans kusin fran Qamishli i nordostra Syrien berattade om hur landets kurdiska minoritet (omkring tio procent av befolkningen) lever under fortryck och att manga saknar medborgarskap.
Jag vaknade tidigt i morse av att solen lyste rakt in i mitt hotellrum. Efter en snabb frukost akte jag vidare till bergsbyn Safita som domineras av ett 25 meter hogt korsriddartorn. Fran toppen kan man se bade snokladda berg i Libanon och Medelhavet. Sedan vidare till hamnstaden Tartus. Det ar nagat sarskilt med kustfolk. Oavsett om det handlar om Cartagena i Colombia, Veracruz i Mexiko eller Tartus i Syrien sa ar tonfallet livligare, blickarna intensivare och volymen i bilstereon hogre. Kanske darfor att hamnstader alltid varit utsatta for ett hogre tempo och en stridare strom av manniskor, varor och tankar.
I Tartus gick jag omkring i det lilla som aterstar av den gamla korsriddarstaden. Det som skulle kunna ha varit en mysig liten stadsdel ar idag tyvarr en skrapig och forfallen plats. EU har enligt en skylt investerat 50 000 Euro i underhallet. Har det varit valinvesterade pengar? Det blir mitt odmjuka bidrag till debatten sa har i EU-valstider.
Till lunch hamnade jag pa en liten fiskrestaurang. Jag brot mot regeln att forsoka ata pa valbesokta restauranger, det blir ratt svart nar de flesta ligger ode vid lunchtid. Men jag behovde inte angra mig. Vitloksgrillad fisk fylld med lok och paprika, till det hummus, en stor sallad och hemgjord pommes frites. Basta fisken sen Boca de Yumuri pa ostra Kuba under min cykelrekognosering for nastan exakt ett ar sedan.
Jag trodde inte att jag skulle fa aka bat i Syrien. Men pa eftermiddagen tog jag baten over till landets enda o Arwad. On ar kand for sin battillverkning och var inte alls sa skrapig som guidebockerna varnat for. Arwad ar en urgammal boplats och var korsriddarnas sista faste i Mellanostern som foll 1302. Det var en trevlig utflykt som avslutades med te i ons hamn. Och utan turen till Arwad hade jag inte fatt mitt politiska samtal.
Nu ska jag leta upp en restaurang som visar kvallens Chapions League-final i fotboll. Nedan nagot fran dagens visuella skord.
