Svenska kvinnors mission till Indien

KARUNAGARAPURI – NÅDENS PLATS En solig morgon mötte vi skolbarnen på vägen mot skolan i Karunagarapuri i Tamil Nadu i Sydindien. De hade kommit på lagom avstånd från skolan för att tvätta sig och byta om. De hade sina skoluniformer i hinkar och några hade hunnit byta om. Det kändes , sade en i vårt sällskap,som om vi befann oss mitt i en film. De här skolbarnen hade vi mött under några dagar i den lantliga idyll som just Karunagarapuri är. Där finns hem för kvinnor som har hamnat utanför i det indiska samhället. Det är änkor, gamla, handikappade och övergivna kvinnor som behöver en tillflyktsort. Här finns också en skola för barn både från den närmaste omgivningen och från byar långt borta i bergstrakterna. Verksamheten började redan 1933 när svensk mission startade en klinik och en skola och har sedan dess växt. Tysk mission har gått in från 1972 och då uppgick antalet barn i svenska och tyska missionsskolan till nära 900 barn. Nu drar tyska missionen ner på sitt stöd och då blir det färre barn i skolan. I låg- och mellanstadiet går 190 barn och i högstadiet, gymnasiet i angränsande byn Kinnata Karavu cirka 500. År 2006 drar tyska missionen helt och hållet in sitt stöd och medel måste då sökas på annat håll. 250 barn som kommer långt ifrån bor på skolhemmen. Deras föräldrar betalar 100 rupier per månad och svenska kyrkans mission 350. Regeringen bjuder alla fattiga barn på fria måltider. För sammanlagt 550 rupier per skolbarn finns det åtta hjälpare som sköter om de mindre barnen och en lärare för fyrtio barn. De äldre barnen tvättar åt de yngre - barnen börjar redan vid sex års ålder -och kläder tiggs ihop åt de barn vars föräldrar inte har råd att köpa skoluniform. Barnen ska inte vänja sig vid lyx för då blir det motigt för dem att återvända till de fattiga hemmen med jordgolv. Det ligger därför på sovmattor tätt tillsammans på ett golv i en stor sovsal. Deras tillhörigheter finns i små resväskor i hyllor längs kortväggarna. I ett stort kök tillagas maten som barnen sedan äter sittande på golvet. Det är regeringen som ger lärarna lön men nu har skolan förlorat tre lärartjänster och eftersom lärarlönerna är höga anser nu kyrkoledningen för tamilska kyrkan att lärarna bör ställa upp ekonomiskt för eleverna så att skolan ska kunna ta emot fler elever eftersom många föräldrar söker för sina barn. Det är endast barn till mindre bemedlade föräldrar som tas emot. Det är lantarbetarnas, det fattiga bergsfolkets, slumbefolkningens och till och med tiggarnas barn.De fattigaste har inte råd att betala för sina barn. Det gäller ett sextiotal barn. Skolan tar emot alla barn oberoende av religionstillhörighet men skolan är kristen och hälften av eleverna är kristna och morgon- och aftonbön hålls vid andaktsplatsen mitt ute i den vackra naturen. Vi hörde barnens sång i den mörka indiska kvällen och vi deltog också i en aftonbön. Varje söndag kommer församlingsprästen till det vackra kapellet för att hålla gudstjänst. Just nu heter prästen Christoffer och han är mycket angelägen om dilog mellan de olika religionerna och har kontakt med hinduiska och muslimska ledare. Han är glad och fryntlig och mycket uppskattad av sina församlingsmedlemmar i de 23 byar med femton kapell som han har ansvar för. I kvinnohemmet bor 45 kvinnor . En del av dem har barn som går i skolan. De som kan försörjer sig genom att arbeta i den stora vävhallen. De är duktiga väverskor och vi beöker dem under deras arbetspass. De är mycket stolta över sitt arbete och strålar mot oss besökare. Framför dem ligger de vackra mönstren som de utgår från. Deras arbeten är uppskattade både i Indien och i Sverige där många dukar säljs. Fabriker i Indien som insåg väverskornas skicklighet värvade tre unga kvinnor för tre år. För de åren får kvinnornas föräldrar 30000 kronor men kvinnorna får en hård tillvaro helt annorlunda än i Karunarapuri, påpekar Turid Apelgård, som arbetat som missionär på missionsstationen och känner till indiskt arbetsliv. Kvällen innan vi ska lämna Karunagarapuri samlas vi i vävhallens butik och dukar, handdukar och bordstabletter försvinner från bord och upphängningsplatser. Vi förser oss med stora högar och står i kö för att få betala. Och betala extra för de tunga bördorna kommer två av gruppens medlemmar att få göra i tullen för övervikt. Många av oss köper hem till våra församlingar där textilierna kan säljas eller lottas ut. Vi som har varit gäster i Karunagarapuri anser att vi har varit på ett helt fantastiskt gästhem som vi kan rekommendera åt svenska turister. Flera av oss har bott i små bekväma stugor. Jag själv väcktes av en indisk gök som sjöng en melodi så vacker att jag kunde sjunga den ton för ton. Ett kolossalt vårdträd, banyan, med hängande luftrötter är en samlingsplats som ger skugga. Om banyanträdet berättades om en man som tyckte att Gud måste vara tokig som lät ett så stort träd ge så liten frukt. . Han sökte dock skydd under trädet, åt sin mat och sov där under natten. En liten frukt föll i hans huvud. Han reflekterade över hur det hade gått om frukten hade varit stor och tung som en kokosnöt och då förstod han att Gud var klok. Vi vandrade runt i de vackra omgivningarna på stigar över röd jord. Torkan är påtaglig. Det är bara träd och buskar som växer och grönskar. Maten äts i en luftig sal och den indiska kokkonstens reslutat tilltalar oss. Rätterna är utsökt goda. Läs och Res som var vår resebyrå kan komma att använda gästhemmet flera gånger. Den resa som de ordnade åt oss var tillsammans med Svenska kvinnors mission. BLINDSKOLAN I TIRUPPATUR Synskadade barn spelar bordtennis och vi är helt förvånade över hur skickligt de hanterar den bräda som de tar emot bollen med och ännu mer storögda blir vi när vi sedan ser dem rusa runt efter en boll i en stor gymnastiksal. Vi ser på häpna och förundrade. Hur kan de veta var bollen är? Är det hörseln som de övat upp så de hör allt som händer omkring dem? Vi är på besök i blindskolan i Tirupputur , en liten by i Tamil Nadu i Indien. 74 barn går i skolan upp till åttonde klass och så finns det en förskola med tio barn. SLIPPA BLI TIGGARE Att vara handikappad i Indien har inneburit ett utanförskap. Att blindskolan finns beror på ett arbete som startades för att ge synskadade unga män utbildning så att de inte skulle behöva bli tiggare. Det var män som kom till det svenska missions- och ögonsjukhuset som startats 1907 av missionären och ögonläkaren Fredrik Kugelberg. Frun Eva Kugelberg, som var hans assistent, bekymrade sig för dem som inte kunde botas och 1929 kunde hon med hjälp av gåvor från vänner i Sverige ordna så att de fick hem och arbete. De fick lära sig att väva. SIGFRIDSHEMMEN Verksamheten växte och 1956 byggdes en stor vävhall som utökades tio år senare. En blind svensk man, Sigfrid Johansson, sjöng och samlade in pengar så att två hem, Sigfridshemmen kunde byggas. 1965 byggdes också ett hem för blinda kvinnor. Nu arbetar och bor 40 män och kvinnor i Tirupputur. De väver halmmattor, handdukar, dukar och sängöverdrag av bomull och mönstren är välkända svenska såsom daldräll. Men hur var det då med barnen i byarna runt Tirupputur. En undersökning i Ramnaddistriktet 1969 visade att det fanns många synskadade barn som varken fick vård eller skolgång. Något måste göras även för dem. SYNSKADADE FÖRSKOLEBARN 1971 öppnades barnens hem för förskolebarn. När de kom i skolåldern startades en treårig skola för dem som stöddes av Tamil Nadus regering. En skolbyggnad bekostades av tysk och svensk mission och SIDA gav medel till att bygga bostäder och kök, något som blev färdigt 1977. Då hade skolan klasser upp till åttan men det är något som måste omförhandlas med regeringen vart tredje år. Regeringen betalar sju lärarlöner per år och varje lärare har hand om ungefär tio barn. Övriga utgifter för barnen betalas av gåvor och vävda artiklar som dukar och handdukar från vävhallen. De flesta gåvorna kommer från vänner i Sverige men nu finns det även donatorer i Indien. TRÄNAS TILL OBEROENDE Vi får höra barnen läsa engelska från blindskrift och ser hur de lär sig räkna utifrån ramar med punkter. De övar sig också att binda korgar av plastremsor. De ska undervisas och tränas så att de ska bli oberoende och kunna skaffa sig ett arbete . Efter åttan ska de få fortsätta med yrkesutbildning eller kanske fortsatta studier. Föreståndare för Tirupputur är sedan 1996 Birgitta Envall . Hon är missionärsbarn och hennes dröm har alltid varit att få återvända till Indien. Ingrid Larsson