Resan med stort R
Sommaren 2002 bokade min väninna Ulla-Britt en resa till Ecuador, som skulle gå sommaren 2003. Hon frågade inte om jag ville följa med, eftersom jag alltid sagt att jag vill ha det bekvämt när jag åker på semester. Men jag lockades av en sådan resa, framför allt av att det skulle bli en stor utmaning för mig. Sommaren passerade och i augusti gick jag in på Läs och Res. Jag sa att jag funderat på att åka med, men tvekade på grund av min ormrädsla. Men eftersom det bara fanns en plats kvar, reserverades den för mig.
Jag hade bestämt mig för att åka och betalade min anmälningsavgift. Därefter började den mentala förberedelsen. Förutom ormar är jag skeptisk till allehanda kryp och vill helst inte äta något ”äckligt”. Nu vidtog stora mentala förberedelser. Resplanen läste jag gång på gång, och jag började successivt acceptera att duscha och tvätta håret i kallt vatten. Toaletterna och avloppen skulle krylla av kackerlackor med mera.
Det blev en lång flygresa med två mellanlandningar, men så småningom landade vi i Quito. Där träffade vi vår guide, Kléver Albán, som skulle ta hand om oss ungefär halva tiden. Kléver visade sig vara mycket erfaren och en fantastisk guide.
Vi tog den lokala bussen till Baños. En liten trevlig stad, där vi badade heta bad i vatten som kom från en vulkan. På måndagen fick vi vänta mer än en timme på frukosten. Det hade varit Fars dag på söndagen, så kocken var bakfull. Därefter gjorde vi en cykeltur på 17 km. Då och då vilade vi och tittade på utsikten. Vägarna var förfärliga med massor av vattenhål som vi försökte undvika. Det var underbart vackert hela tiden.
Vi cyklade genom en tunnel utan belysning(kusligt) och kunde bara långt, långt fram se ljuset. Så småningom kom vi fram till vårt mål. Där gick vi i 40 minuter neråt och neråt och neråt. Vi såg ett fantastiskt vackert vattenfall. Sedan gick vi samma väg tillbaka och då gick det uppåt!!!! När vi skulle tillbaka lastades alla cyklarna på en lastbil och sen lastades vi på. Vi stod alltså upp och höll oss i kanten på bilen och på en stång som var uppsatt längs med lastbilens flak. Hugaligen!!
Fredag morgon: midsommarafton. Klockan åtta skulle vi flyga till djungeln. Regnet stod som spön i backen, så resan sköts upp gång på gång. Medan vi väntade spelade vi kort och olika tärningsspel. Regnet fortsatte så vi ställde in oss på att fira midsommar på vårt "hostal". Vi tränade på lite olika ringlekar och sjöng och hade jättekul. Piloterna och vi tog lunchrast klockan 13, men senast 14.30 måste vi vara tillbaka för att vara klara att ge oss iväg. Det var vi och då blev det bråttom. Vi gick snabbt till flygfältet, vägdes in och klockan 15 lyfte de båda planen med nio passagerare.
Vi släpptes av i Yaupi, en liten by i el oriente, i den ecuadorianska delen av Amazonas. Vi fick träffa vår värd René, 18 år, som tog oss med hem. Promenaden skulle ta mellan 45 minuter och 1,5 timmar. Vi gick i lera, lera och lera, genom vatten, på stenar, lera, plant en stund, lera, på trästockar, på stenar igen (läskigt). Våra knähöga gummistövlar var genomsmutsiga. En smal spång över vatten, lera och ny spång. Efter knappt en timme var vi framme. Renés pappa hälsade oss välkomna, medan mamman smög förbi. René visade oss ner till floden, så vi kunde tvätta oss och så gick han hem. Det var ganska sent nu och det mörknade snabbt. Vi skyndade oss tillbaka. Att montera upp våra moskitnät i ficklampans sken var inte lätt! Så kom René och berättade att maten var färdig. Vi fick någon torr gröt gjord på kokbananer, yuca och sötpotatis och någon sorts te till. Det ösregnade igen.
I köket glödde alltid en brasa. I övrigt var det mycket mörkt. Vid måltiderna satt René mittemot oss vid bordet, när han var borta satt pappan där istället. En dag var båda borta och då fick vi sitta ensamma. Vi satt alltid vända mot en vägg och hade övriga familjen bakom ryggen.I köket fanns 25 marsvin (numera 24), ett antal höns, två hundar och två katter. Vi fick alltså kokt marsvin till frukost. Det var ett ben med klorna kvar och detta låg i buljong, som man också skulle äta upp. Det smakade gott, påminde om kyckling.
En kväll blev det ett himla liv. Vi såg starka lyktor och skuggor av män med gevär. Det kändes otäckt tills René kom och berättade att de höll på att jaga en räv. Det vore ju inte så kul om den fick tag i hönorna. Det var bra att han kom och talade om det, för lite senare sköt de räven.
Onsdag 25/6 skulle vi åka 7.30 men den ordinarie bussen kom inte. Klever fixade en ny så 8.30 kom vi iväg. När vi hade åkt någon kilometer, kom vi till en vägspärr. Mlitärpolis stoppade oss precis som många gånger förut. Den här gången ville 10 poliser åka med, så vi fick vänta i nästan en halvtimme. Trots att bussen var abonnerad, hoppade folk på längs vägen. Den ordinarie bussen hade ju inte kommit. Det blev en läskig färd på urdåliga vägar som motsvarade en svensk skogsväg. Så fick vi punktering och vi fick gå av medan de bytte hjul. Allt regnande gjorde att det var lerigt och ibland hade det rasat ner stora stenar. Vi kom fram till Mendez på eftermiddagen och fick ett jättefint rum - med varmvatten.
På vårt "hostal" i Cuenca fick Ulla- Britt och jag en "svit". Vi fick varsitt rum i en källare med lågt i tak och mögellukt. Toalettstolen saknade sits, skitkul!!
Vi stannade i flera dagar det var jätteskönt. Tänk att slippa leta i ryggan efter varje liten pryl. Vi levde stadsliv, åt på bra restauranger och åkte på utflykter. Mest intressant var att besöka Ingapirca, där vi fick en bra engelskspråkig guide som berättade om Inkafolket och kulturen.
Onsdag 2/7 Vi gick till stationen för att åka tåget längs, El Nariz del Diablo. Vi kom dit vid sextiden och hyrde varsin kudde för 1 USD. Tåget kom och vår grupp fick gå på först. Vi satte på oss på höger sida på taket enligt Klévers instruktion. Vi var cirka 30 personer som satt på taket. Det var ruggigt kallt, men vi hade klätt på oss ordentligt. Resan var fantastiskt vacker och samtidigt otäck, eftersom det på sina ställen var bara 2-3 dm banvall utanför spåren. Åtminstone såg det så ut uppifrån taket. När det var en liten bit kvar, fick vi hoppa ner från taket för att de som satt inne i tåget skulle få åka på taket. De fick betala 2 USD i kuddhyra.
Vi åkte till kusten, till Las Tunas. Där fick vi bo i väldigt fina hus och såg fram mot några dagar med sol och bad. Det blev ju inte riktigt så. Regnet och leran hade blivit våra följeslagare. Man sa från början att vi skulle komma att hata stövlarna, men vi bara älskade dem och var ett tag betänkta på att ta med dem hem.Vi åkte sedan till Isla de la Plata för att titta på fåglar. Då hade vi den fantastiska turen att få se valar. De hoppade, sprutade vatten och ”vinkade” med stjärten. På hemresan snorklade några, men kom snabbt upp eftersom de blev brända av maneter.
På onsdagen blev det ny bussresa till Peguche. Vi gick till det närbelägna Otavalo, där det var bra att handla. Nu började stora köphysterin. Allt var billigt och ändå skulle man pruta. Hur som helst så fanns där mycket fint. Torsdagen var en heldagsutflykt till människor som utförde olika sorters hantverk. Bussen som hämtade oss åkte iväg på järnvägsspåren, nåja nästan i alla fall. Den körde ju inte på spåren utan strax bredvid.
Natten till fredag regnade det ihållande, men det blev uppehåll fram på förmiddagen. Vi gick till Otavalo och handlade igen. På eftermiddagen åkte vi buss till Quito. Det blev en fantastiskt vacker resa i strålande sol. Det var snö på bergen efter nattens regnande. ”Vår” buss hämtade oss vid busstationen och körde till samma "hostal" som tidigare.
…Så vidtog den långa flygresan hem. Klockan fem var vi framme i Amsterdam, där vi fick vänta några timmar på sista etappen hem. Här skildes våra vägar, eftersom vi skulle åt tre olika håll. Det kändes vemodigt att skiljas eftersom vi levt så nära varann i en hel månad, men vi bestämde att vi skulle träffas igen i Stockholm i slutet av september. Mina förväntningar har överträffats med råge och jag kan definitivt tänka mig att resa med Läs och Res fler gånger.
Eva Widfond
Jag hade bestämt mig för att åka och betalade min anmälningsavgift. Därefter började den mentala förberedelsen. Förutom ormar är jag skeptisk till allehanda kryp och vill helst inte äta något ”äckligt”. Nu vidtog stora mentala förberedelser. Resplanen läste jag gång på gång, och jag började successivt acceptera att duscha och tvätta håret i kallt vatten. Toaletterna och avloppen skulle krylla av kackerlackor med mera.
Det blev en lång flygresa med två mellanlandningar, men så småningom landade vi i Quito. Där träffade vi vår guide, Kléver Albán, som skulle ta hand om oss ungefär halva tiden. Kléver visade sig vara mycket erfaren och en fantastisk guide.
Vi tog den lokala bussen till Baños. En liten trevlig stad, där vi badade heta bad i vatten som kom från en vulkan. På måndagen fick vi vänta mer än en timme på frukosten. Det hade varit Fars dag på söndagen, så kocken var bakfull. Därefter gjorde vi en cykeltur på 17 km. Då och då vilade vi och tittade på utsikten. Vägarna var förfärliga med massor av vattenhål som vi försökte undvika. Det var underbart vackert hela tiden.
Vi cyklade genom en tunnel utan belysning(kusligt) och kunde bara långt, långt fram se ljuset. Så småningom kom vi fram till vårt mål. Där gick vi i 40 minuter neråt och neråt och neråt. Vi såg ett fantastiskt vackert vattenfall. Sedan gick vi samma väg tillbaka och då gick det uppåt!!!! När vi skulle tillbaka lastades alla cyklarna på en lastbil och sen lastades vi på. Vi stod alltså upp och höll oss i kanten på bilen och på en stång som var uppsatt längs med lastbilens flak. Hugaligen!!
Fredag morgon: midsommarafton. Klockan åtta skulle vi flyga till djungeln. Regnet stod som spön i backen, så resan sköts upp gång på gång. Medan vi väntade spelade vi kort och olika tärningsspel. Regnet fortsatte så vi ställde in oss på att fira midsommar på vårt "hostal". Vi tränade på lite olika ringlekar och sjöng och hade jättekul. Piloterna och vi tog lunchrast klockan 13, men senast 14.30 måste vi vara tillbaka för att vara klara att ge oss iväg. Det var vi och då blev det bråttom. Vi gick snabbt till flygfältet, vägdes in och klockan 15 lyfte de båda planen med nio passagerare.
Vi släpptes av i Yaupi, en liten by i el oriente, i den ecuadorianska delen av Amazonas. Vi fick träffa vår värd René, 18 år, som tog oss med hem. Promenaden skulle ta mellan 45 minuter och 1,5 timmar. Vi gick i lera, lera och lera, genom vatten, på stenar, lera, plant en stund, lera, på trästockar, på stenar igen (läskigt). Våra knähöga gummistövlar var genomsmutsiga. En smal spång över vatten, lera och ny spång. Efter knappt en timme var vi framme. Renés pappa hälsade oss välkomna, medan mamman smög förbi. René visade oss ner till floden, så vi kunde tvätta oss och så gick han hem. Det var ganska sent nu och det mörknade snabbt. Vi skyndade oss tillbaka. Att montera upp våra moskitnät i ficklampans sken var inte lätt! Så kom René och berättade att maten var färdig. Vi fick någon torr gröt gjord på kokbananer, yuca och sötpotatis och någon sorts te till. Det ösregnade igen.
I köket glödde alltid en brasa. I övrigt var det mycket mörkt. Vid måltiderna satt René mittemot oss vid bordet, när han var borta satt pappan där istället. En dag var båda borta och då fick vi sitta ensamma. Vi satt alltid vända mot en vägg och hade övriga familjen bakom ryggen.I köket fanns 25 marsvin (numera 24), ett antal höns, två hundar och två katter. Vi fick alltså kokt marsvin till frukost. Det var ett ben med klorna kvar och detta låg i buljong, som man också skulle äta upp. Det smakade gott, påminde om kyckling.
En kväll blev det ett himla liv. Vi såg starka lyktor och skuggor av män med gevär. Det kändes otäckt tills René kom och berättade att de höll på att jaga en räv. Det vore ju inte så kul om den fick tag i hönorna. Det var bra att han kom och talade om det, för lite senare sköt de räven.
Onsdag 25/6 skulle vi åka 7.30 men den ordinarie bussen kom inte. Klever fixade en ny så 8.30 kom vi iväg. När vi hade åkt någon kilometer, kom vi till en vägspärr. Mlitärpolis stoppade oss precis som många gånger förut. Den här gången ville 10 poliser åka med, så vi fick vänta i nästan en halvtimme. Trots att bussen var abonnerad, hoppade folk på längs vägen. Den ordinarie bussen hade ju inte kommit. Det blev en läskig färd på urdåliga vägar som motsvarade en svensk skogsväg. Så fick vi punktering och vi fick gå av medan de bytte hjul. Allt regnande gjorde att det var lerigt och ibland hade det rasat ner stora stenar. Vi kom fram till Mendez på eftermiddagen och fick ett jättefint rum - med varmvatten.
På vårt "hostal" i Cuenca fick Ulla- Britt och jag en "svit". Vi fick varsitt rum i en källare med lågt i tak och mögellukt. Toalettstolen saknade sits, skitkul!!
Vi stannade i flera dagar det var jätteskönt. Tänk att slippa leta i ryggan efter varje liten pryl. Vi levde stadsliv, åt på bra restauranger och åkte på utflykter. Mest intressant var att besöka Ingapirca, där vi fick en bra engelskspråkig guide som berättade om Inkafolket och kulturen.
Onsdag 2/7 Vi gick till stationen för att åka tåget längs, El Nariz del Diablo. Vi kom dit vid sextiden och hyrde varsin kudde för 1 USD. Tåget kom och vår grupp fick gå på först. Vi satte på oss på höger sida på taket enligt Klévers instruktion. Vi var cirka 30 personer som satt på taket. Det var ruggigt kallt, men vi hade klätt på oss ordentligt. Resan var fantastiskt vacker och samtidigt otäck, eftersom det på sina ställen var bara 2-3 dm banvall utanför spåren. Åtminstone såg det så ut uppifrån taket. När det var en liten bit kvar, fick vi hoppa ner från taket för att de som satt inne i tåget skulle få åka på taket. De fick betala 2 USD i kuddhyra.
Vi åkte till kusten, till Las Tunas. Där fick vi bo i väldigt fina hus och såg fram mot några dagar med sol och bad. Det blev ju inte riktigt så. Regnet och leran hade blivit våra följeslagare. Man sa från början att vi skulle komma att hata stövlarna, men vi bara älskade dem och var ett tag betänkta på att ta med dem hem.Vi åkte sedan till Isla de la Plata för att titta på fåglar. Då hade vi den fantastiska turen att få se valar. De hoppade, sprutade vatten och ”vinkade” med stjärten. På hemresan snorklade några, men kom snabbt upp eftersom de blev brända av maneter.
På onsdagen blev det ny bussresa till Peguche. Vi gick till det närbelägna Otavalo, där det var bra att handla. Nu började stora köphysterin. Allt var billigt och ändå skulle man pruta. Hur som helst så fanns där mycket fint. Torsdagen var en heldagsutflykt till människor som utförde olika sorters hantverk. Bussen som hämtade oss åkte iväg på järnvägsspåren, nåja nästan i alla fall. Den körde ju inte på spåren utan strax bredvid.
Natten till fredag regnade det ihållande, men det blev uppehåll fram på förmiddagen. Vi gick till Otavalo och handlade igen. På eftermiddagen åkte vi buss till Quito. Det blev en fantastiskt vacker resa i strålande sol. Det var snö på bergen efter nattens regnande. ”Vår” buss hämtade oss vid busstationen och körde till samma "hostal" som tidigare.
…Så vidtog den långa flygresan hem. Klockan fem var vi framme i Amsterdam, där vi fick vänta några timmar på sista etappen hem. Här skildes våra vägar, eftersom vi skulle åt tre olika håll. Det kändes vemodigt att skiljas eftersom vi levt så nära varann i en hel månad, men vi bestämde att vi skulle träffas igen i Stockholm i slutet av september. Mina förväntningar har överträffats med råge och jag kan definitivt tänka mig att resa med Läs och Res fler gånger.
Eva Widfond