En dag som volontär i Palampur, Himachal Pradesh, Indien. Nedskrivet av Camilla Johansson som arbetade som volontär i mars-april 2005. Vaknar upp och låter ljuvliga dofter från chai (te med mjölk, socker och kryddor såsom kardemumma och ingefära) dra mig ur sängen. Kommer ut på verandan och möts av Himalayas fascinerande bergstoppar som växlar i färg och struktur under dygnets alla timmar. Intar en frukost bestående av parantha (bröd i vilket det bakats in potatis, lök, vitlök mm.) och yoghurt och känner redan att dagen lockar med nya intryck, ljud och dofter. Indien upphör aldrig att förvåna eller beröra. Vårt favorituttryck i lägret har blivit ”Indian stretchable time” och just idag känner jag att behovet att av se till att vår jeep (som på slingrande vägar längs en kanjon i skuggan av bergstoppar runt 6-7 000 meter tar oss till vår lilla skola) avgår i tid inte känns så viktigt. Indierna tar det här med tid med ro. I väst ser vi tid som något som går men i Indien är perspektivet att tid är något som kommer. Jeepen parerar hål i vägen, nyfikna apor, en ko på jakt efter frukost, en herde med sina getter och får, kvinnor, i vackra färgglada saris eller tunikor, och män på väg till teplantagen medan vi volontärer sjunger en liten sång som uppvärmning inför dagens lektioner. Överallt är det mycket liv och rörelse men ingen stress. Väl i skolan möts vi av barn med underbara leenden och som ivrigt säger ”Good morning Madame G” (G är ett artigt sätt att tilltala någon på och Madame kallar de lärarinnorna för). Blygheten som fanns där de första dagarna är som bortblåst. Skolan ligger i en liten by utanför Palampur, den lilla staden där vi bor. Ca 100 barn uppdelade på 5 klasser går i den lilla skolan vid foten av Himalaya. Jag undervisar i första och andra klass tillsammans med en tjej från Holland. Vi har 35 barn i vår klass och vi undervisar dem i engelska och matte. Barnen är mellan fem och åtta år gamla och helt bedårande men fulla av ”bus” och det största hindret i att lära dem något är det faktum att vi inte pratar Hindi. Vi försöker dock lära oss några ord på Hindi - sitt ner, tysta och skriv i era antecknings-böcker – för att lättare kunna kommunicera. Resurserna i skolan är minimala, skolbänkar eller stolar finns inte och ganska många av barnen har inte böcker. Barnen sitter på golvet på säckar och vi har en svart tavla att jobba med. Fantasin har därför blivit utmanad både en och två gånger och vi har tillverkat en hel del material som vi jobbar med som bl a alfabets- och sifferpussel. Vi undervisar barnen tre timmar varje dag. Däremellan har de en halvtimmas lunchrast som inleds med att vi tvättar deras händer med tvål. Ett underbart sätt att spendera sin rast på – att stå ute i solen och skölja hundra par små händer eller att försöka lära dem att vänta på sin tur i kön. De serveras mat som består av ris och en buljongliknade gul sås. Under de två månaderna jag varit här har det serverats samma mat varje dag. Många av barnen har bl a järnbrist och väldigt dåliga tänder (de är både svarta och gröna i värsta fall) som en följd av enformig kost och bristande hygien. Häromveckan hade vi därför en ”Hälsodag” som avslutades med en hälsoundersökning. Barnen lyssnade fascinerat till berättelsen om varför hygien är så viktigt, kanske har ett frö såtts i deras huvuden. Vi hade i alla fall en väldigt rolig dag tillsammans. Men tanken att jag får mer än vad jag faktiskt ger som volontär är ständigt med mig och det är kanske en viktig insikt att plocka med sig hem. Av de tre timmarna vi undervisar varje dag har vi ungefär en och en halv timma engelska och en timma matte. Barnen har inga raster förutom lunchrasten varför vi bryter av undervisningen med att rita, sjunga och leka när de blir rastlösa. Nivån på barnens kunskap är väldigt varierande, en del pratar knappt medan andra kan hela alfabetet på engelska. Det är väldigt uppskattat när vi hoppar runt och försöker lära dem vad hoppa är eller när vi pekar på våra näsor, öron, armar osv. samtidigt som vi sjunger och busar med dem. Det är ett annat viktigt inslag i vårt arbete som volontärer; att skapa en avslappnad relation med barnen och att introducera kreativitet och lek. Något som är en utmaning för de indiska lärarna bl. a. p.g.a. de knappa resurser de har. Vår skola har enbart två lärare på hundra elever varför deras pedagogik många gånger handlar om att lära barnen rabbla exempelvis alfabetet som en ramsa. Vi har därför jobbat mycket med att lära barnen urskilja de olika siffrorna och bokstäverna samt att försöka knyta ihop dem till ord. Idag har vi haft föräldrarmöte i vår klass, något som tidigare inte hänt i den lilla skolan. Vi introducerade det i ett försök att involvera föräldrarna i vad som händer i skolan och uppmuntra till att skicka deras barn till skolan istället för arbete hemma eller på te-plantagen som de flesta familjerna tillhör. Halva byn kom till föräldrarmötet, det var syskon, farbröder, grannar och andra allmänt nyfikna bybor där och vi hade en fantastisk stund tillsammans. Det fanns ett enormt intresse och engagemang hos föräldrarna och de var mycket måna om att ta reda på hur det går för deras barn i skolan och stolta när vi bl.a. visade dem teckningar och prov som deras barn gjort. Vi satt på golvet på verandan utanför skolan medan solen sakta färgade himmeln rosa, så vackert och så hoppgivande. Fattigdomen är påtaglig men det finns samtidigt mycket vilja och framtidstro. Vi vandrar sakta hem mot lägret på de små slingriga vägarna och känner en djup tillfredsställelse med dagen. Så många möten och så mycket glädje, färgstarkt och levande. Våra introduktionsdagar i Jaipur i västra Indien med föreläsningar om kastsystemet, kvinnan i Indien, hindi, volontärarbete i allmänhet och lite pedagogik gjorde oss väl förberedda för det vi skulle möta under våra två månader. Det kunde dock inte förbereda oss på alla dessa fantastiska möten och utbyten med människorna häruppe och det är nog det starkaste minnet jag kommer att plocka med mig hem från Indien.