Buenos Aires

Written by Tigran Feiler on februari 18th, 2010

Buenos Aires ar verkligen en fantastisk stad. Men det galler att man har ratt forvantningar med sig. Om man stallt in sig pa mangtusenariga historiska rotter och fargsprakande marknader som i Mexico City, Cusco eller La Paz sa har man kommit fel. Den ursprungsbefolkning som en gang befolkade centrala Argentina utrotades av europeerna for lange sen. Buenos Aires ar en modern invandrarstad som vaxt explosionsartat under de senaste 150 aren. Buenos Aires var runt forra sekelskiftet en lika attraktiv plats att utvandra till som New York och staden har praglats av spanjorer, italienare, tyskar, ryssar, judar, armenier och araber. Det ar ovanligt att har stota pa nagon vars mor- eller farforaldrar ar fodda i Argentina. Som besokare i Buenos Aires mots man av ett aldrig sinande kulturutbud som utan tvekan kan mata sig med London, Paris eller New York. Det racker med att ta en kvallspromenad langs Avenida Corrientes for att fa en kansla for stadens puls. Kvarter efter kvarter med teatrar, biografer och valsorterade bokaffarer med kunnig personal och oppet till klockan 22. I en stad som fostrat forfattare som Borges och Cortazar borde man kanske inte bli forvanad nar taxichaufforer och turistguider vill prata litteratur.

Restaurante Lezama - Ett stycke Europa i Amerika

Restaurante Lezama - Ett stycke Europa i Amerika

Nar jag landat i Buenos Aires tog jag taxi till vart hotell i San Telmo, en av stadens historiska stasdelar. Hotellet ligger pa Calle Brasil en bit fran de mer turistiga delarna av San Telmo som kanns allt for mycket som ett Tango-vykort. Pa Calle Brasil finns gronsakshandlare, tvatterier, bagerier och kvarterskrogar. Man far darfor en inblick i stadens smasomniga kvartersliv. Det forsta jag gjorde nar jag checkat in pa hotellet var att ata lunch pa min favortrestaurang Lezama ett stenkast fran hotellet. Det ar en klassisk restauranglokal med vitskjortade kypare dar man ater en treratters gourmet lunch med vin for en 50-lapp. Menyn ar europeisk och det ar gott om aldre vita herrar som avslutar lunchen med en citronlikor. Har moter man ett Europa som for lange sedan dott ut pa var egen kontinent. Men sma detaljer paminner om att man trots allt befinner sig i Amerika. Min kypares ansiktsdrag och hans spanskauttal avslojar att han kommer fran Peru, Bolivia eller kanske nagon av Argentinas andinska provinser uppe i nordvast. En paminnelse om alla de mer nyanlanda invandrare som med sitt arbete bar upp staden. Och en paminnelse om det argentinska klassamhallets etniska fortecken.

Tigran Feiler

Mota reseledare i Argentina

Written by Tigran Feiler on februari 18th, 2010

Nu ar jag framme i Argentinas huvudstad Buenos Aires dar jag ska traffa var reseledare Martin under nagra dagar. Martin leder vara resor Pampas till Paskon och Patagonien. Vi ska under dagarna i Buenos Aires bland annat utvardera hostens resor och planera infor framtiden. Det ar fantastiskt nar man kan fa lite kvalitetstid med en reseledare pa det har sattet. Det ger mojlighet att prata om allt det som inte hinns med under stressiga Skype-samtal pa kontorstid. Och framforallt ar det ett satt att visa for vara reseledare hur viktiga de ar for var verksamhet. 

Hur man blir ett oekenfreak

Written by Lotta Bolin on december 25th, 2009

Marhaba, God dag men ocksaa God Jul! Inte skymten av ett Internetcafe paa en vecka, inte ens mobiltaeckning under flera dagar, men vad goer vael det naer man faerdas i jeep genom fantastiska oekenlandskap, sover under kamelfilt med bara stjaernorna som tak, dansar till floejt och tablamusik runt laegerelden och aeter fantastiskt god mat, trots att den aer tillagad under mycket enkla foerhaallanden.

Nu aer vi i Luxor. Det aer Julafton!? Jodaa, haer firar man jul, men inte foerraen i morgon paa juldagen. 15 procent av egyptierna aer kristna och det haenger faktiskt jultomtar I skyltfoenstren. Lite kulturellt forvirrande dock med tomtar i detta land med saa tydlig muslimsk praegel.

Vi bor paa ett fint hotell med swimmingpool, men jag laengtar tillbaka till oeknen. Vi har besoekt Hatcshepsuts tempel, en kvinnlig kung som regerade I 22 aer till 1461 foere kristus. Hon klaedde sig i mansklaeder och avbildades med skaegg, foer att faa respekt. Samma strategi daa som nu!!!

Vi haer ocksaa besoekt tre gravar I Konungarnas dal, Ramses den I, den III och den IX:s gravar. Hur liten, stor eller djup en grav aer beror paa hur laenge kungen regerade. Stora och djupa gravar tog maanga aar i anspraak. Tuthankhamun, saa vaelkaend han aen aer, aer inte ens begravd I sin egen grav, utan fick oeverta en praests grav. Han dog bara 19 aer gamma loch hade inte ens hunnit paeboerja sin grav.

Tayeb, vaar skickliga och humoristiska guide lyckades paa nagra timmar levandegoera den faraoniska kulturen saa som ingen historiebok i vaerlden kan. Men saa haer han ocksaa studerat egyptologi i 4 aar. Det var oerhoert fascinerande, men likvael laengtade jag tillbaka till oeknen.

Vad aer det daa med denna oeken som aer saa fantastiskt? Hur beskriva detta utan att hamna i floskler? Min kropp tyckte om oeknen. Den torra varma vinden svepte sig om mig som en helande filt. Min sjael tyckte om oeknen. Vidderna och himlen oeppnade sinnena. Min hjaerna tyckte om oeknen. Att gaa I vaermen med bara en oaendlig horisont framfoer sig gav fritt spelrum foer tankar laangt bortom vardagens smaa bekymmer.

Jag var heller inte beredd paa att oekenlandskapet kunde vara saa skiftande i utseende. Den svarta oeknen med gul sand pepprad med svarta stenar fraen tiden daa omraadet var vulkaniskt. Den vita oeknen med kritvita kalkstensformationer som kan se ut som svampar, lejon, faeglar, ja allt som fantasin kan faa dem till. Det saag ut som om det laag snoo paa sanden. Sedan koerde vi genom ett rent maanlandskap med graa stenar som glaenste som skiffer. Foer att sedan leta oss ut genom den enda passagen som finns genom bergskedjan som avslutar oeknen soederut. De som inte hittar den faar vaenda!!!

Daar det var enbart sand fick jeeparna koera ganska fort foer att inte koera fast, vilket trots allt haende tva ganger. Daa fick vi alla hoppa ut och putta, precis som hemma – vintertid. I boerjan hoell man i sig ganska hart i handtagen near jeepen kraengde oever sanddynerna i vinklar om naermare 45 grader. Sen insaag man att vaara oekenhjaeltar, som vi till slut kallade dem, var oerhoert skickliga foerare och man slappnade av. Mlaolao, en av foerarna och 67 aar gammal, har koert sedan han var 19 aar gammal.

Inte utan att man fick lust att be om lite oekenkoerlektioner. Men nu hade jag ju min mor med och ville inte utmana oedet. Hon har klarat strapatserna galant och det ska hon ha en eloge foer. Och till oeknen kommer jag att aatervaende, oekenfreak som jag nu blivit.

Paa aaterseende - i Aswan kan jag nog hitta ett internetkafe igen

Med mamma i Kairo

Written by Lotta Bolin on december 15th, 2009

I gaar landade jag och mamma paa Kairos flygplats. En dag innan sjalva turen skall borja.  Allt hade gatt bra aven om det blev lite hastigt i Wien. Alla dessa kontroller…

Vi fick snabbt tag pa en taxi och uppgav hotellets namn. Chafforen hade inget problem med att ta sig in till stan, till Opera Square, ja till om med till den stora gatan Shearia El Gumhorrya dar hotellet skulle ligga pa en tvargata. Men sen var det stopp, den tvargatan kande han inte till.

Chaufforen fragade sig fram och det blev manga runtkorningar eftersom alla gator ar enkelriktade. Nar vi for tredje gangen var tillbaka vid Opera Square gav han upp och overlamnade oss till en lokal taxi. Mor min var lite orolig, men alla var sa trevliga och skojade med oss att hon till slut utbrast med ett skratt: Det blev ju en ordentlig sightseeingt by night.

Vi tog  in pa hotellet och dar traffade vi Soliman, var reseledare, som jag talat med flera ganger, men aldrig traffat personligen. Min kollega Bim hojer honom till skyarna och jag ar benagen att halla med. Vi gick ut och at middag i narheten alla tre, pa ett anrikt gammalt cafee, Cafe Riche fran sent 1800-tal.

Dar har manga politiska planer smitts genom aren och manga affarer har gjorts upp. Soliman och jag hade mycket att prata om men han saag skickligt till att dra in mamma i konversationen hela tiden. Som reseledare ar det verkligen viktigt att kunna fordela gracerna.

Vagen dit kantades av affarer sa mor och jag har redan spanat  in lite mojliga inkop. I dag tog vi det lite lugnt pa morgonen, min mor ar trots allt ingen direkt ungdom emedan jag ar aldre an 50 ar. Men kvarteren runt hotellet har vi inspekterat och t o m hittat, eller snarare blivit hittade av, en parfymforsaljare som saljer raavaror till vara exklusiva parfymer.

Saa nu har vi luktat paa Chanel 5, Lancomes O, japanska Shiseido med flera. Ja inte parfymerna utan den oforvanskade ravaran, utan tillsatser eller alkohol som gor att parfymen forangas om man glommer korken. Hit tar vi oss tillbaka innan vi reser hem, det var mor och jag rorande ense om.

Detta skriver jag fran ett internetcafe nagra kvarter bort fran hotellet omgiven av ungar som spelar dataspel. De sag lite forvanade ut nar jag slaentrade in, men nu ar jag accepterad och bortglomd. Om nagra minuter skall jag forsoka hitta tillbaka till hotellet for klockan 20.00 skall vi traffa gruppen dar och i morgon baer det av paa tur till pyramiderna.

Pa aterseende nar jag far nagra minter over och hittar ett cybercafe.

Full av intryck!

Written by Bim Spangberg on november 13th, 2009

Tillbaka i Bamako! Flera aventyr rikare!  Vi flog ett litet Saab340 fran Timbuktu till Bamako. Fick da aven se Mali fran ovan. Skillnaderna i naturen ar stora mellan torr- och regnperiod. Nu sag vi Niger, en mycket grund flod, glittrande slingra sig genom landet.

Tva dagar i Kela, musikaliskt centrum i Mali. 10 mil soder om Bamako. En harlig byvistelse. Sang och musik tillsammans med Grios. Bodde pa “riktigt” vis i lerhyddor, bland hons och getter…

Guldgravaromradet, Diabate’ var mycket intressant! Dar finns cirka 3000 personer. Inga maskiner och ingen el. Allt hackas, gravs och hissas for hand. Fick se hela processen fran att inmuta en liten plats till att se hur en man faktiskt vaskade fram ett litet guldkorn (mikroskopiskt).  Den privata  guldgravar”karen” bestar uppskattningsvis till 60.000 personer pa olika platser i Mali. Varje ar utvinns 5 ton guld av dessa manniskors arbete.

Vi avslutar den forsta Mali-resan med gemensam middag i Bamako.

Hemma vantar resans Efterratt:  Lagga in alla foton i datorn, redigera och da gora resan minst en gang till!!!

Timbuktu!

Written by Bim Spangberg on november 10th, 2009

Vill du koppla av - da kan jag verkligen rekommendera en 3 dagars batresa med pinasse langs floden Niger.Strandhugg i lerbyar med glada moten med bybor. Ungar som garna vill halla dig i handen. Garna ett finger per barn. Du far med dig en hel klunga. Far nagon av dem sedan din tomma vattenflaska ar lyckan stor. Den anvandes bla till att ta mat i med till skolan (de som har tur att fa ga i skola)

Att bo i talt vid flodstranden ar ocksa skont. Sanddyner i mansken ar som att befinna sig i “Tusen och en natt”.

Vi ar nu i Timbuktu. Namnet later mer sagolikt an hur staden egentligen ser ut. Men lite romantiskt kanns det anda! Vi har besokt sjukhuset. Vaccination, modravard och medicin. Har vaccineras gratis, av mobila team, alla dodliga sjukdomar. Malariamedicin ar gratis till alla blivande modrar. I ar har fotts 523 barn i regionen enligt deras statistik.

Kamelritten igar till Tuaregerna och deras kvallssang vid lagereldar ar minnesvarda guldkorn. Dar skulle jag vilja stanna langre och lara kanna kulturen!

Ett trevligt tips kan jag komma med: Ga garna in pa:  resedagboken.se  “ingalasse” . Dar hittar du tva av vara resenarer i gruppen. De berattar om var resa och lagger in fina foton!

Flyger imorgon bitti till Bamako och fortsatter aventyret dar!

Precis sa har…

Written by Bim Spangberg on november 5th, 2009

Ja, precis sa har ska en Lasochres-resa vara, tycker jag.  Enkelt boende, traffa mycket manniskor, lara sig om landet, spannande och omvaxlande. Skriver nu i hettan, fran Mopti. En stad nara Nigerfloden. Vi har plus 35 grader nastan hela tiden. Ar nu redan inne pa dag 12 pa resan och vi har upplevt fantastiskt mycket! Buss och jeepfarder, vandringar mellan byar i Dogon-land och lart om de olika folkslagen; Bambara som ar 50 % av befolkningen och ar bonder, Fulani, boskapsskotare och jagare, Bozo, fiskare…  Alla har sina egna tillhorigheter, men samarbetar och det forekommer aldrig strider. Man talar om problem och loser dem tillsammans.

Vi har klattrat i klippskrevor och hisnat av otroliga vyer over afrikaslatten! Sovit pa lerhustaken under moskitnat. Harligt att ligga dar och se pa manen och hora trummor fran narliggande Dogonbyn.

Var reseledare Djarra ar en kunnig ledare bade om Malis historia, geografi och aven sagner om foreteelser. Han har tagit oss upp till Tellemfolkets boningar i klippvaggar. Ett pygmefolk som levde for mycket lange sen. Han tar sig tid och bryr sig om oss alla och kan verkligen ordna det bra for oss.

Nu ser vi fram emot Pinassebatsfarden i 3 dagar pa floden Niger, anda till Timbuktu!

Snart är vi i Mali!

Written by Bim Spangberg on oktober 23rd, 2009

En dag kvar och inget packat!  En hel del planering förstås.  Full fart sista dagarna på Läs & Res.  Ser fram emot en äventyrlig resa i Mali.  Eftersom det är den första som genomförs i Läs & Res regi blir det extra spännande.  Hoppas hitta internetkontor och ha tillräckligt med tid att blogga och skicka rapporter om vad vi upplever.  Att lägga in foton kan jag inte lova. Har förstått att det kan ta väldigt lång tid.  Men kanske.  Följ med på bloggen!   Bim

Aentligen hinner jag blogga fraan Fez

Written by Lotta Bolin on september 24th, 2009

Jaaa nu boerjar jag faa klaem paa vad det innebar att vara reseledare. Himla roligt men ocksaa ett stort ansvar. Inte lika lattsamt som att rekognosera och definitivt inte lika stor mojlighet att faa tid att blogga.

Darfoer hann vi med baade Tanger och Larache innan jag nu, andra dagen i Fez, hinner kasta mig paa tangenterna.

Jag boerjar med det baesta. Med faa undantag var alla resenaerer supernoejda med familjeboendet i Larache och det var familjerna ocksaa. De tar gaerna emot fler resenaerer fraan Laes och Res. Haer har ocksaa bytts adresser och flera kommer att halla kontakten framoever.

Familjerna har jag kommit i kontakt med via en foerening som heter Hanan. De driver ett hem foer foraldralosa barn i Larache och de flesta av dem aer aktivt troende muslimer, medvetna och vaelutbildade. Vilket var helt avsiktligt fraen min sida.

Naagon i gruppen sade: - Jag har naestan faatt en helt annan instaellning till islam efter att ha sett detta. Naer kvinnan talade med mig satt mannen lugnt och invaentade respektfullt och ingrep inte med “spraakhjaelp” foerraen det var noedvaendigt och han hjaelpte till i koeket!

Jag aer saa glaed foer detta, att mina familjer kunde visa det Marocko som jag aelskar! Och samtidigt hade roligt sjaelva. Nu taenker jag inte kuta ivaeg och bli muslim foer detta, men det finns muslimska vaerderingar som jag tycker mycket om. Och allt aer givetvis inte bra i Marocko. Haer finns problem precis som oeverallt i vaerlden.

Pengarna vi gav familjerna gav samtliga vidare till barnhemmet. De ville inte ha betalt foer att ta emot gaester, det skulle kaennas fel, men denna loesning blev bra foer alla. Ett roligt och givande saett att dra in pengar till barnhemmet som ocksaa naestan alla besoekte.

Tanger tilltalade de flesta. En vaenlig stad, var kaenslan och alla vaagade ge sig ut paa egna aventyr. Hotellet ligger i hamnen och paa gangavstand fran faergan, sa vi drog / bar vara vaskor sjalva fraan baaten och upp. En speciell kansla, att efter nagra timmars baatfaerd satta foetterna paa en ny kontinent.

Staden klattrar upp mot de omgivande bergen och det aer latt att ta ut landmarken foer att hitta. En laettsam stad med att “laettsamt” foerflutet som frizon till sjaelvstaendigheten 1956, daer i stort sett alla nationer huserat.

California kallas aen i dag stadsdelen daer amerikanarna bodde, beraettade taxichauffoeren, naer vi aakte igenom ett omraade med stora villor paa hemvaeg fraan Cap Spartel.

Naagre i gruppen hakade namligen paa naer jag beraettade att man med taxi kunde besoeka udden daer Atlanten moeter Medelhavet. Daer finns en fyr och kusten aeer oerhoert vacker. Paa vaagen ut passerar man baade den saudiska kungens och Mohamed VI palats, aatskilliga km2 muromgardad mark med utsikt oover havet.

Hel omradet aer fullt med pampiga villor. Naer man har det gott staellt i Marocko aer man med svenska maat maett rik eller mycket rik och man aer inte saerskilt diskret utan visar upp sina tillgaangar.

Nu aer vi som sagt i Fez. I gaar gick vi i tvaa grupper runt paa en vandring i gamla stan - Medinan. En grupp med vaar reseledare Mounir och den andra med Rachid, en guide fraan staden.

Det aar svaart att hitta paa egen hand direkt och framforallt att veta var det aar vaaert att sticka in huvudet foer att se var naagon sitter och vaever en matta eller mejslar ut ett bord i maessing.

Men nu hittar alla hyggligt och vet att vi bor mellan k-gatan och s-gatan. Mina resnaerer doepte snabbt om Talaa’ Kbira (Stora gatan) och Talaa’ Sghera (Lilla gatan) till detta. Saa nu aer alla ute paa egen hand och jag hann gaa till bankomaten och fylla paa kassan.

Och saa alltid detta ofoerutsagbara. Vi skulle aaka buss fraan Tanger till Larache vilket tar mindre aen tvaa timmar. Bussen trafikerar straeckan Tanger - Fez och bussbolaget vaegrade saelja 19 biljetter denna korta straecka dagen innan faesten Aid al Fitr (och riskera resten av straeckan med tomma platser) daa alla reser foer att besoeka sina familjer.

Saa det fick bli landsvaegstaxi. Stora mercedesbilar som tar tvaa passagerae fram och fyra i baksaetet, samt en stor koffert bak. 19 personer var vi och jag raeknade med fem i varje bil plus bagage och bestaellde fyra taxibilar. Det gick, men Jan-Aeke Sandberg undrade om jag slagit vad med Tigran om hur maanga resenaerer man kan faa in i en taxi.

Nu skall jag snart kuta tillbaka till vaart Riad och om tvaa timmar aaker vi vidare till Azrou for att vandra i vackra ceder- och pinjeskogar och overnatta hos nomader. Jag har ringt till Said pa hotellet sa att soppan ar varm nar vi kommer fram.

Tyvaerr saa har min kamera kraanglat - saa det blir inte naagra bilder denna gaeng. Men jag har blivit lovad manga bilder fraan mina resenaerer.

Tae m’baad - Paa aaterseende

Schwetskie? Da? (Svensk? Verkligen?)

Written by Cecilia on september 19th, 2009

Att hitta en internetanslutning pa Krim visade sig vara svarare an svart. Efter mycket letande har vi dock funnit vad vi sokte pa en liten bakgata i Jalta. Jag skulle inte vara forvanad om det ar det anda stallet med publik uppkoppling pa Krim. Den moderna informationsteknologin har inte riktigt slagit igenom har an.

Efter en ovanligt skakig flygtur i propellerplan (!) till Sankt Petersburg borjade Lidia och jag den 40 timmar langa tagresan till Simferopol pa Krim. Vi reste i 3:e klass, vilket innebar en vagn med 48 britsar i sektioner, alltsa inga kupeer med dorrar. Det kan lata spartanskt, men ar faktiskt forvanansvart bekvamt. Framforallt ar det valdigt roligt! Jag har sallan skrattat sa mycket som under tagresan till Simferopol! Vi blev snabbt goda vanner med Irina som reste hem till Yevatoria (vastra Krim) och tagvarden Valvodia. Att passera gransen mellan Ryssland och Ukraina var en upplevelse i sig. Samtliga fem Ukrainska officerare kom till min brits (det var klockan fem pa morgonen) och ville se mitt pass och stalla fragor. Lidia sa att de formodligen aldrig hade sett en svensk tjej eller ett svenskt pass tidigare och inte riktigt visste hur de skulle bara sig at. Slutligen nojde de sig dock nar de sett min hemresebiljett.

Framme i Simferopol tog vi tradbuss till den lilla, lilla staden Pertinit pa Krims sydkust. Varldens langsta tradbusslinje finns har pa Krim, den gar mellan Simferopol och Jalta. Pertinit ar var bas eftersom staden ligger centralt pa Krims sydkust med bra kommunikationer. Vi har hyrt en liten lagenhet for var vistelse har.

Forsta kvallen i Partenit at vi middag pa en liten Armenisk restaurang. Agaren fragade var vi ar ifran och Lidia svarade att hon ar fran Sankt Petersburg och jag fran Stockholm. Reaktionen lat inte vanta pa sig: Schwetskie? Da? (Svensk? Verkligen?) Det var en svensk har. En gang!

En av de allra viktigaste delarna i mitt och Lidias uppdrag pa Krim ar att hitta en vingard dar vara resenarer ska kunna bo och delta i arbetet. Jag forstod ganska snart att man ska ha ett ragat matt av tur nar man ar pa rekresa! Genom ett tips fran damen som vi har hyrt lagenheten av hittade vi redan under forsta dagen pa Krim en liten vingard som ar precis vad vi letar efter. Nikolai, som ar chef for hela odlingen, visade oss runt och arrangerade en liten vinprovning. Tyvarr kan jag inte ladda upp nagra bilder just nu och det ar hur som helst svart att gora odlingen rattvisa pa bild; vinstockarna boljar fram over bergsluttningarna mot Svarta Havet under en evigt generos sol . . . Nikolai skojade med mig om svenskarnas harjningar i Poltava och fragade vad som skulle handa om han beslutade att ta mig som gisslan. Jag svarade att jag inte skulla ha nagot emot det pa en sadan plats som hans vingard . . . Vad som ar sa bra med just den har odlingen ar att de ocksa driver ett litet hostel, dar odlingens sasongsarbetare vanligen bor. Det ar ett valdigt trevligt stalle dit ocksa Las & Res resenarer ar valkomna!

Imorgon bar det av for att utforska den vastra delen av Krim och staden Sevastopol, som framst ar kand for att saval den ryska som den ukrainska flottan har sina Svarta Havsbaser dar. Till var hjalp har Lidia och jag den fantastiske Pavel Nikolaievich; Krim-bo, taxichauffor och mangsysslare. Om den forsta slutsatsen efter dessa dagar pa resande fot ar att man ska ha en god portion tur, sa ar den andra att goda kontakter med manniskor fran orten ar ovarderligt!