Läs & Res / Blogg

Batman - en stad i Kurdistan!

Jag förstod snabbt att den största utmaningen i Kurdistan var att hitta kontaktpersoner som pratar engelska. Var syriska reseledare Santiago talar varken turkiska eller kurdiska. Efter en hel del sökande stamde vi traff men en engelskalarare i staden med det osannolika namnet Batman. Han följde med oss pa resan mot sydöst. Vi akte langs Tigris och gjorde det första stoppet vıd den antika staden Hasankeyf som ligger pa en klippa ovanför floden. Vi klattrade hela vagen upp i den tryckande sommarhettan och belönade oss sen med ett dopp i Tigris gröna vatten.

Hasankeyf vid floden Tigris

Bönestund i Hasakeyfs Moské

Vi hamnade darefter i en liten bortglömd stad pa landsbygden. Tanken var att undersöka möjligheterna att besöka en by, nagot som just dar i varmen och spraförbistringarna kandes valdigt avlagset. Som av ett mirakel sitter vi nagra timmar senare under ett mullbarstrad i en 1500 ar gammal kristen by och satmalar pa svenska, engelska, tyska, turkiska, kurdiska, assyriska och arabiska. Vı har haft turen att stöta pa en assyrisk familj fran Norrköping och aven om var brokiga skara inte har nagat gemensamt sprak sa lyckas vi med vara gememsama sprakkunskaper riktigt bra. Nunna Miryam guidar oss runt i den gamla kyrkan. Plötsligt öppnar sig en rad spannande möjligheter. Mer an nöjda lamnar vi den lilla byn och reser vidare genom ett plagsamt vackert kvallslandskap av kullar, byar, fruktodlingar, solrosfalt och faraherdar.

Reseledaren Santiago och nunnan Miryam

Mobil bensinmack

Via staden Midyat och klostret Mor Gabriel fran 300-talet fortsatte vi till staden Mardin, en smaltdegel dar kurder, turkar, assyrier och araber lever. Nedanför Mardin breder det Mesopotamiska laglandet ut sig. Imorgon korsar vi gransen och reser in i Syrien.

Herdepojkar langs vagen

I İstanbul och vastra Turkiet ar kunskapen om landets östra delar förvanansvart liten. Fortfarande dominerar bilden fran 1980-talet nar striderna mellan den kurdiska gerillan PKK och militaren rasade. Idag pagar det strider bara i gransomradet mellan Turkiet och Irak. Resenarer har nu darfor börjat upptacka de östra delarna av Turkiet. Pa flyget hamnade jag brevid en skaggprydd ung turk vid namn Abdulkarim. Han skulle besöka sin bror som gör militartjanst nere i sydöst och flygresan forsvann snabbt i diskussioner om religion, historia och situationen för landets kurder. Nar han satte sig brevid mig hade jag direkt gissat pa att han var troende muslim. Jag hade ratt men skagget visade sig ha en helt annan förklaring – “min flickvan tycker att jag ar snyggare sa”.

Fika intill Diyarbakırs magnifika ringmur

En kurdisk van till Abdulkarim mötte honom pa flygplatsen och jag fick skjuts in till Diyarbakırs centrum. Pa vagen tog de med mig till en glassbar och bjöd pa vaniljglass badad i chokladsas och toppad med pistagenötter. Sen fortsatte den improviserade guideturen till stadens murar. Diyarbaırs centrum omges av en sex kilometer lang basaltmur, den langsta antika muren i varlden efter den kinesiska. Fran muren kunde jag skymta en antik bro över floden Tigris samtidigt som en blodröd mane langsamt steg över Kurdistans slattland.

Aven lokalbefolkningen gillar vyn fran muren

Diyarbakır ar den inoficiella huvudstaden för Turkiets 15 miljoner kurder. Staden har vaxt dramatiskt under de senaste 20 aren. Manga av stadens ınvanare flydde undan konflikterna pa landsbygden under 80- och 90-talen da den turkiska armen forstorde omkring 4000 kurdiska byar. Man marker snart att staden ar ett centrum for kurdisk identitet – överallt kurdisk musik och i basaren saljer man sjalar i kurdernas farger rött, grönt och gult. Undervisning i det kurdiska spraket ar förbjudet och aven andra politiska och kulturella rattigheter kranks fortfarande. Men det fınns gott om grasrotsinitiativ för att bevara den kurdiska identiteten och man kan tydligt se att kvinnorna har en framskjuten roll i det arbetet.

Grillat ar godast i Kurdistan

Diyabakır ar en stad som ar latt att alska – vanligheten, avspandheten, ruffıgheten, musiken, grillspetten. Men efter tva dagar av research och möten var det dags att resa vidare.

Jag landade i İstanbul onsdag morgon och hade ett drygt dygn pa mig att hitta ett hotell och bekanta mig med staden. De flesta av stadens hotell ligger i Sultanahmet i den gamla delen av staden. Fördelen med att bo dar ar att man har nara till de flesta sevardheterna ı staden, nackdelen att omradet forvandlats tıll nagat av en turıstenklav. Men som alltid racker det med att ga nagra kvarter bort for att hıtta vardagslivet. Bysans-Konstantınopel-İstanbul har staden hetat genom historien och monument fran del olıka epokerna fınns i mangder. Men det basta sattet att uppleva staden ar nog att bara vandra planlost och se var man hamnar.

Fiske pa Galatabron

Jag promenerade förbi Ayasofia och Bla Mosken, genom handelskvarteren ner mot hamnen, över kajen dar man saljer fark fısk och musslor, förbi de tedrickande fiskarna pa Galatbron, upp genom de gamla judiska kvarteren i Galata och in i det moderna İstanbuls pulserande hjarta Beyoglu dar gagatan İstikbals glittrande skyltfönster och snabbmatsstallen paminner om att man faktiskt fortfarande befinner sig i Europa.

Pa farjan över Bosporen

Pa torsdagen tog jag farjan over Bosporen till den asiatiska sidan. Fran baten sag jag tagstationen varifran gruppen kommer ta taget till Diyarbakır. Men tyvarr hade jag inte tid att ta taget den har gangen. Sa efter att ha vandrat runt en stund i den mysiga stadsdelen Kadiköy och efter att ha atit en fantastısk lunch med sma lammköttbullar i körsbarssas bar det av till flygplatsen for att flyga till Diyarbakır. Dar skulle jag möta var syriska reseledare Santiago som aven ska leda den har nya resan.

Harifran gar taget till Diyarbakır

Läs & Res har fått i uppdrag att producera resan ”Istanbul till Beirut” för resemagasinet Vagabonds läsare. Jag reser darför till Mellanöstern under början av juli. Målet är att kunna erbjuda en resa som går landvägen med tåg och buss genom Turkiet, Syrien och Libanon. Nu kör vi!