Sova med vargar

I ett folje bestande av tre dromedarer med tillhorande forare och karror, tolkar och en faraherde som vagvisare gav vi oss ut i vildmarken - the Great Runn of Kutch. Hasmukh hade sagt till oss att ta med ordentligt med vatten ut i oknen och att dricka aven om vi inte var torstiga. Oknen ar inte att leka med och det ar latt att snabbt bli uttorkad och sjuk.

The Great Runn of Kutch ar en saltoken i norra Kutch som bildades efter en jordbavning for tusentals ar sedan. Jordbavningen var sa kraftig att Indiska Oceanen, som tidigare bredde ut sig over omradet, trangdes undan. Idag bebos oknen av herdar som vandrar med sin boskap och av olika nomadfolk.

Forsta dagen av vart aventyr tog vi oss bara sa langt som till gransen av oknen, dar jorden fortfarande ar odlad (aven om det enda som vaxer i den salta jorden ar bomull och ricin). Pa eftermiddagen kom vi fram till den forsta familj vi skulle bo hos och blev valkomnade med det obligatoriska chaiet. Det ar valdigt latt att bli van med en indisk familj och dagen forflot under glad lek med barnen och besok i en grannby.

Nasta morgon borjade vi tidigt eftersom vi skulle vandra (eller rida dromedar) mer an tre mil genom den riktigta oknen under dagen. Jag var sa lycklig nar jag satt dar pa dromedarryggen i den friska morgonluften och vi i sakta mak tog oss fram medan solen steg hogre och hogre pa himlen. Landskapet blev allt mer torftigt och till sist var allt runt oss knastertorrt sa langt ogat kunde se.

Efter en lang formiddag under en obarmhartig sol stannade vi for rast nagra hundra meter fran den pakistanska gransen. Hasmukh gjorde snabbt upp eld och lagade lunch som vi at samtidigt som vi spanade efter vilda kameler. Vi sag ocksa hundratals tranor - de kommer till Great Runn of Kutch fran Sibirien for att hacka.

Strax innan morkret foll kom vi sa fram till vart mal; ett omrade med cirka 40 byar som bebos av ett folk som kallas sindi. Sindi ar ett folk som gissningsvis har vandrat till Kutch fran Baluchistan och Pakistan.

Sallan har jag kommit till en mer fridfull plats. "Var" familj valkomnade oss in med varma, vanliga ogon och gemenskap kring elden. I en sadan narhet spelar det inte sa stor roll om man inte kan prata med varandra, man forstar anda. Nar det var dags att sova ville jag och tva av mina reskamrater sova ute. Da fick vi ligga pa en slags repsangar med MANGA filtar over oss och en liten lagereld - lika olidligt hett som det ar i oknen pa dagen, lika isande kallt blir det pa natten. Sa gick vi och la oss under den oandliga stjarnhimlen till ljudet av eldens lugna knaster. Nastan omedelbart borjade det yla, valdigt nara. Det finns gott om varg i Great Runn of Kutch och de dras till manniskornas far och getter. Hela natten horde vi vargyl valdigt nara den lilla klungan av bostadshus och nu kan jag arligt saga att jag har sovit med vargar pa bara nagra tiotals meters avstand.

Sallan har jag traffat sa stolta, vanliga, fridsamma och framforallt generosa manniskor som de vi bodde hos under tva dygn. Det ar ett hart arbete att overleva i oknen, men manniskorna har goda kunskaper som bygger pa erftarenhet sedan tusentals ar. Till exempel bygger man sina hus av koskit - for det forsta ar det hallbart och latt att halla rent (det var kliniskt rent hos sindifolket) och for det andra har torkad koskit den goda egenskaper att det skrammer bort flugor! Jag kanner en stor tacksamhet mot de manniskor som med oppen famn under nagra dagar tagit emot oss i sina hem och delat med sig av sina erfarenheter till oss!

Resan borjar nu lida mot sitt slut och vi befinner oss i den lilla hamnstaden Mandvi. Har bygger man fortfarande stora fraktbatar pa traditionellt satt i tra. For en frostnupen svansk ar det ocksa fantastiskt att fa vandra langs de milsvida, kritvita, ode sandstrander som omger Mandvi :)

Cecilia