Jullay från Ladakh

Så är jag äntligen här i Ladakh. 3500 meter närmare himlen, solen, stjärnorna. Luften är tunn på syre så här högt uppe i bergen och solen extremt stark. Landskapet är väldigt kargt, och på bergstopparna klänger buddhistiska borgar och gompor (kloster). Ladakh är den enda regionen i världen där den tibetanska kulturen och religionen fortfarande hålls levande, fri från förtryck.

Ladakh är ett distrikt i östra delen av Kashmir, beläget mellan bergskedjan Kunlun i norr och Himalaya i soder. Det är en av de mest avlägsna platserna i Indien och efter att ha rest hit landvägen i tre dagar känns det som att komma till världens ände. Ladakh liknar ingen annan del av Indien jag varit i tidigare. Det är en säregen plats, geografiskt, klimatmässigt och kulturellt. Majoriteten av befolkningen i Leh, ca 77 % är anhängare av tibetansk buddhism, medan den andra stora befolkningsgruppen består av shiamuslimer (ca 14 %). Både det tibetanska och det muslimska inflytandet år starkt, tibetanska gompor och moskéer blandas om vartannat. I morse vaknade jag först av moskéns böneutrop kl 05.00 och en timme senare av av en buddhistisk puja (bön), ett suggestivt mässande ljud. De flesta pratar ladakhiska här, vilket påminner mycket om tibetanska. An så länge har jag bara lyckats lära mig ett ord, "jullay" som betyder hej.

Resan hit från Manali var en upplevelse. Första dagens resa startade på livsfarligt slingrande vägar, så smala att vi fick stanna för mötande trafik, vilket gjorde att resan tog fyra timmar längre än normalt. De håller på att bredda vägen, men det kommer ta tid innan arbetet är klart. Under de första timmarnas resa upp till Rothang-passet (3978 m ö h) var landskapet grönt och lummigt. Rothang betyder på tibetanska ungefär "pile of corpse", eftersom 72 män omkom här på 1800-talet i en snölavin. Efter Rothangpasset förändrades landskapet radikalt, blev allt kargare, mer liknande ett månlandskap. Ladakh räknas som en "bergsöken" eftersom det inte regnar mer än ungefär 100 mm per år. Mot slutet av resan passerade vi det högsta bergspasset, Taglang-La som ligger på ca 5300 meters höjd. Många i bussen blev höjdsjuka, kräktes eller hade feber, men själv kände jag nästan ingenting. Till slut kom vi fram till Leh på fredagskvällen.Trots att det är en obekväm resa är det absolut värt att göra den en gång i livet, för de spektakulära vyernas skull. Dessutom anpassar man sig lättare till höjden när man åker landvägen. Och rysningarna utefter ryggraden när man befinner sig 2 decimeter från ett brant stup... man känner verkligen att man lever!

Jag bor hemma hos vår reseledare Alis familj. Han bor med sin fru, yngsta sonen och dottern samt två barnbarn. De har sex barn, varav fyra döttrar. Jag har ett eget rum med utsikt över bergen och jag blir bjuden på god ladakhisk mat. Jag har lyckats övertala kvinnorna att få hjälpa till med middagen ikväll, det ska bli spännande... Ali har hjälpt mig med en massa saker. Imorgon ska jag iväg på fem dagars trekking uppe i bergen, tillsammans med fyra andra turister ska jag vandra från Lamayuru till Chilling. Med oss kommer vi ha en guide, packhästar och en kock.

Den 9:e augusti kommer Dalai Lama hit. Han kommer stanna här några dagar innan han åker vidare till Zanskar. Han är bara i Leh en gång var tredje år ungefär, så jag har extrem tur. Tyvärr kommer han inte hålla något tal medan jag är här, men om turen fortsätter vara med mig kanske jag får en privat audiens hos Hans Höghet... Håll tummarna!