Deltagare i Läs och Res-resan till Iran
24 mars – 14 april 2005
Det var mot slutet av resan. Vi hade kommit till den heliga staden Qom. Jag strosade längs en rad öppna butiker och tittade på ytterligare några guldsmycken, ringar och sådana där armband som iranska kvinnorna hade i stora mängder runt sina handleder – gåvor från äkta maken vid varje barns födelse. Här fanns många varianter av religiösa souvenirer: mönstrade tegelbitar att lägga pannan på under bön, meckakompasser och radband. Här fanns också de granna bilderna av den tjusige Ali Hussein med bloddrypande tinning, som vi sett i varje iransk stad vi passerat under resan. Karamellburkarna var dock av en ny sort: Qom var känt för sina speciella pistagefyllda karameller, som liknade mjuk knäck. En lång rad av små butiker var överfulla av detta gyllenbruna godis. Hur kunde alla dessa karamellhandlare få avsättning för alla sina burkar och lådor?
Plötsligt upptäckte jag att Eva hade försvunnit bland marknadsstånden. Jag tittade ut över det stora torget utanför moskéinhägnaden. Ingen Eva syntes bland alla de mörka skepnaderna som rörde sig fram och åter. Mörkret hade fallit och det hade blivit hög tid att gå tillbaka till hotellet. Förmodligen hade hon tagit genvägen över moskégårdarna. - Bra idé, tänkte jag. Jag följer efter samma väg. Knappt hade jag tagit ett steg ut ur portvalvet mot folkmassan runt moskén, förrän en färgrann dammvippa sträcktes ut framför mig. – Hoppsan! Det borde jag ju ha fattat! Vaktmästaren ville inte släppa fram mig om jag inte höljde in mig i heltäckande chador. Plötsligt kände mig väldigt less på detta fåniga påfund, att jag som kvinna måste gömmas under en lortig bordsduk! Med irriterade steg gick jag tillbaka: – Får väl gå runt om då! I nästa ögonblick var en mulla med vit turban och kamelhårskappa vid min sida: med en lätt bekymrad, men vänlig blick visade han med gester att jag måste dölja min lugg. Jag tackade för upplysningen. Tre steg till, och så tilltalades jag av ytterligare en bekymrad mulla. Han syntes mest oroad över att jag verkade irriterad och försökte vänligt upplysa mig om att detta med chador var landets sed - tror jag. Mina kunskaper i farsi var begränsade, men det såg ut att vara det han sade. Jag kände mig blidkad, trots allt. Alla iranier vi stötte på var så där, artiga och välmenande. De ville så gärna att vi skulle trivas i deras land. När jag vände mig om fick jag syn på Eva, ivrigt vinkande, ett långt stycke bort från mosképorten och så slog vi följe längs den något mer profana gatan. Ett par afganska studentskor ville gärna tala med oss, Sheharasad och Jasmine, väl inhöljda i sina svarta chadorer. Deras ögon lyste i kvällsdunklet av förväntan och nyfikenhet. De talade utmärkt engelska. Vad tyckte vi om Iran? Var detta ett bra land? Vi var inte beredda att svara utförligt, inte just där och då, inte i denna stad, där Ayatollah Komeinis ande kändes särdeles tätt svävande runt om oss: sjävklart tyckte vi om landet. Vi blev ständigt väl mottagna! Aldrig någonsin har jag på så kort tid druckit så mycket te ur så många olika slags blommiga koppar eller guldkantade glas, serverat av så många vänliga människor: antingen på Isfahans och Shiraz tehus, hos matthandlare eller hemma hos privatpersoner, sittande på deras mattklädda golv i mindre städer och byar, som Nain, Natanz eller Tomeh. I Iran, det gamla Persien, är gästfrihet mot främlingar näst intill en lag, i varje fall påbjuden i edikt redan av medeltida härskare. Under den totalt tre veckor långa resan hade vi, en Läs och Res-grupp om nio personer , färdats från Teheran genom landets centrala delar till den lilla byn Firuz Abad i söder och åter norrut mot huvudstaden över Persepolis antika ruiner, ökenstaden Yazd och Qom. Vår resa hade börjat mitt under Nyårsfirandet, då ”alla” iranier hade ledigt. Teherans gator låg oväntat öde, medan Isfahan och Shiraz sjöd av inhemska turister, nyårslediga familjer med många barn och med svärföräldrar, syskon och kusiner. Vi slogs av denna täta familjesammanhållning och hur man firade med grillande och camping i städernas parker och till och med på trottoarerna. Överallt där vi passerat längs vägarna hade vi också sett familjegrupper intill bäckar och blommande mandelträd i dalgångar och raviner. Många minnen hann vi samla, men skarpaste minnet efterlämnade det ulldoftande dygnet hos nomaderna, qashgaifolket. Tiden tycktes där ha stått stilla. Tackor mjölkades i en inhägnad och två killingar slaktades med snabba, vana snitt med vassa knivar, allt som på heliga profeters tid. Med kraftfulla stötar kärnade vår tältvärdinna mjölken till sur yoghurt i ett getskinn, upphängt i ett trästativ ovanför en glödhög. Runt de utspridda bruna nomadtälten vaktade de höga, ännu bara blekt grågröna Zagrosbergen. Våren hade nätt och jämt kommit. Dock glödde knallröda små vildtulpaner under taggiga snår och en och annan anemon fann vi också. På natten bröt dalgångarnas samlade fårhjordar upp för att dra till sommarvistet, längre in i landet, högre upp i bergen. Under gnistrande stjärnor genljöd mörkret av ett mäktigt och dovt rasslande i sten och grus, av bräkande och pinglande får och skällande hundar, nära och i fjärran. Genom tältdukens öppning skymtade billyktor uppe på bergsvägen ovanför oss. Ljuspunkterna rörde sig sakta i täten för djurflocken. Långsamt försvann de bort, runt vägkröken mot nästa dalgång. Hela 25 procent av Irans befolkning lär alltjämt leva detta nomadliv, troligtvis med mer moderna inslag än vi hann att uppfatta under vår korta visit. Landet tycktes fyllt av kontraster mellan gammalt och nytt, fattigt och rikt. Bruket av dyrbara mobiltelefoner var utbrett, samtidigt som trådspinnaren och kamelhårsvävaren i Nain knappt tjänade ihop till sitt dagliga bröd, saffransris och yoghurt, oavsett hur snabbt den ene än sprang mellan trådkrokarna eller den andre än förde skytteln fram och åter genom varpen. Resan i Iran sträckte sig ganska långt i geografien, men kändes också som en resa i tiden, genom århundraden. Man undrar hur det skall gå i framtiden med detta vackra och mycket stolta land, fyllt av poesi och dyrkan av martyrskap, kvinnofientlighet, högteknologi och mängder med olja.