Jaaa nu boerjar jag faa klaem paa vad det innebar att vara reseledare. Himla roligt men ocksaa ett stort ansvar. Inte lika lattsamt som att rekognosera och definitivt inte lika stor mojlighet att faa tid att blogga.

Darfoer hann vi med baade Tanger och Larache innan jag nu, andra dagen i Fez, hinner kasta mig paa tangenterna.

Jag boerjar med det baesta. Med faa undantag var alla resenaerer supernoejda med familjeboendet i Larache och det var familjerna ocksaa. De tar gaerna emot fler resenaerer fraan Laes och Res. Haer har ocksaa bytts adresser och flera kommer att halla kontakten framoever.

Familjerna har jag kommit i kontakt med via en foerening som heter Hanan. De driver ett hem foer foraldralosa barn i Larache och de flesta av dem aer aktivt troende muslimer, medvetna och vaelutbildade. Vilket var helt avsiktligt fraen min sida.

Naagon i gruppen sade: - Jag har naestan faatt en helt annan instaellning till islam efter att ha sett detta. Naer kvinnan talade med mig satt mannen lugnt och invaentade respektfullt och ingrep inte med “spraakhjaelp” foerraen det var noedvaendigt och han hjaelpte till i koeket!

Jag aer saa glaed foer detta, att mina familjer kunde visa det Marocko som jag aelskar! Och samtidigt hade roligt sjaelva. Nu taenker jag inte kuta ivaeg och bli muslim foer detta, men det finns muslimska vaerderingar som jag tycker mycket om. Och allt aer givetvis inte bra i Marocko. Haer finns problem precis som oeverallt i vaerlden.

Pengarna vi gav familjerna gav samtliga vidare till barnhemmet. De ville inte ha betalt foer att ta emot gaester, det skulle kaennas fel, men denna loesning blev bra foer alla. Ett roligt och givande saett att dra in pengar till barnhemmet som ocksaa naestan alla besoekte.

Tanger tilltalade de flesta. En vaenlig stad, var kaenslan och alla vaagade ge sig ut paa egna aventyr. Hotellet ligger i hamnen och paa gangavstand fran faergan, sa vi drog / bar vara vaskor sjalva fraan baaten och upp. En speciell kansla, att efter nagra timmars baatfaerd satta foetterna paa en ny kontinent.

Staden klattrar upp mot de omgivande bergen och det aer latt att ta ut landmarken foer att hitta. En laettsam stad med att “laettsamt” foerflutet som frizon till sjaelvstaendigheten 1956, daer i stort sett alla nationer huserat.

California kallas aen i dag stadsdelen daer amerikanarna bodde, beraettade taxichauffoeren, naer vi aakte igenom ett omraade med stora villor paa hemvaeg fraan Cap Spartel.

Naagre i gruppen hakade namligen paa naer jag beraettade att man med taxi kunde besoeka udden daer Atlanten moeter Medelhavet. Daer finns en fyr och kusten aeer oerhoert vacker. Paa vaagen ut passerar man baade den saudiska kungens och Mohamed VI palats, aatskilliga km2 muromgardad mark med utsikt oover havet.

Hel omradet aer fullt med pampiga villor. Naer man har det gott staellt i Marocko aer man med svenska maat maett rik eller mycket rik och man aer inte saerskilt diskret utan visar upp sina tillgaangar.

Nu aer vi som sagt i Fez. I gaar gick vi i tvaa grupper runt paa en vandring i gamla stan - Medinan. En grupp med vaar reseledare Mounir och den andra med Rachid, en guide fraan staden.

Det aar svaart att hitta paa egen hand direkt och framforallt att veta var det aar vaaert att sticka in huvudet foer att se var naagon sitter och vaever en matta eller mejslar ut ett bord i maessing.

Men nu hittar alla hyggligt och vet att vi bor mellan k-gatan och s-gatan. Mina resnaerer doepte snabbt om Talaa’ Kbira (Stora gatan) och Talaa’ Sghera (Lilla gatan) till detta. Saa nu aer alla ute paa egen hand och jag hann gaa till bankomaten och fylla paa kassan.

Och saa alltid detta ofoerutsagbara. Vi skulle aaka buss fraan Tanger till Larache vilket tar mindre aen tvaa timmar. Bussen trafikerar straeckan Tanger - Fez och bussbolaget vaegrade saelja 19 biljetter denna korta straecka dagen innan faesten Aid al Fitr (och riskera resten av straeckan med tomma platser) daa alla reser foer att besoeka sina familjer.

Saa det fick bli landsvaegstaxi. Stora mercedesbilar som tar tvaa passagerae fram och fyra i baksaetet, samt en stor koffert bak. 19 personer var vi och jag raeknade med fem i varje bil plus bagage och bestaellde fyra taxibilar. Det gick, men Jan-Aeke Sandberg undrade om jag slagit vad med Tigran om hur maanga resenaerer man kan faa in i en taxi.

Nu skall jag snart kuta tillbaka till vaart Riad och om tvaa timmar aaker vi vidare till Azrou for att vandra i vackra ceder- och pinjeskogar och overnatta hos nomader. Jag har ringt till Said pa hotellet sa att soppan ar varm nar vi kommer fram.

Tyvaerr saa har min kamera kraanglat - saa det blir inte naagra bilder denna gaeng. Men jag har blivit lovad manga bilder fraan mina resenaerer.

Tae m’baad - Paa aaterseende

För den som är intresserad presenterar jag nu septemberresan till Marocko i korta drag. Sjutton personer är redan bokade, så fler får inte plats denna gång. Resan kostar 16 800 exklusive flyg. 2010 kommer vi att ha tre avgångar i juni, september och december och Marocko kommer att finnas på vår hemsida senast 1 december.

Dag för dag

Några av oss, de som så vill, samlas med mig i Malaga den 17/9 och sover över på ett hotell (som Läs & Res ordnar, betalas separat). Några flyger till Malaga 18/9, de som hittat förbindelse för att komma på förmiddagen. Sedan reser vi tillsammans med buss till Algeciras och tar båten över till Tanger. Övriga flyger direkt till Tanger

Avresa dagen innan

Dag 1 (18/9)

Samling på vårt hotell i centrala Tanger.

Dag 2 (19/9)

En hel dag på oss att fritt strosa omkring i Tanger. Hotellet ligger vid hamnen så nygrillad fisk kan rekommenderas eller en tur upp till Cap Spartel, med utsikt över hela staden.

Dag 3 (20/9)

Förmiddagen ägnas åt Tanger. På eftermiddagen tar vi bussen till Larache. På busstationen möts vi av de familjer vi skall bo hos (två och två) och äter middag hemma hos dem. Alla familjer har någon hemma som talar engelska.

Dag 4-5 (21-22/9)

Två dagar följer vi våra familjer i deras vardagsbestyr. Sen eftermiddag dag 5 tar vi bussen till Fez och checkar in på kvällen på vårt eget Riad, i den gamla Medina. En liten sväng i kvarteren och att odla lite lokalsinne hinns också med.

Dag 6-7 (23-24/9)

Två hela dagar har vi i denna spännande gamla handelsstad, den ena med lokal guide den andra att strosa fritt. Gammaldags färgerier för läder, kopparslagerier, alla småbutiker i Medinan och Kairaouine, Afrikas största moské och universitet hinner vi se. Dag 7 tar vi på kvällen bussen till Azrou en stad i Ifranes nationalpark.

Dag 8-9-10 (25-27/9)

I tre dagar vandrar vi i ett naturskönt område, med stora cederskogar. Inte alls som man föreställer sig Marocko, snarare som ett alplandskap. Vi vandrar till Lac Aftenouir, en sjö med ett rikt fågelliv, till Aïn Leuh, ett litet samhälle, vidare till Lac Ouiwane och till källorna för Oum Arabia. På kvällen Dag 10 tillbaka till Azrou

Dag 11 (28/9)

Hela denna dag, med undantag för matstopp, färdas vi med buss ut till Merzouga, en utpost i öknen. Vägen dit över bergen är fantastisk. Först ett grönt bergslandskap med fläckar av snö som sedan övergår i ökenlandskap med hissnande bergformationer och gröna oaser.

Dag 12-13 (29-30/9)

Vi utgår från den Kasbah (ett slags ökenfort) vi övernattat i och rider med dromedarer till ett beduinläger i öknen. Där sover vi under bar himmel i tystnaden. Dagen därpå rider vi tillbaka och pustar ut i vår Kasbah.

Dag 14-16 (1-3/10)

Dag 14 reser vi västerut ända till Ouarzazate. Med taxi åker vi sedan till byn Tajda, där vi bor, två och två, hos familjer på landet. Vi deltar i deras vardagsbestyr och hjälper till med vad vi kan. I varje familj finns en engelsktalande tolk. Sista kvällen åker vi med taxi till Tisselday, ett trivsamt hotell i bergen, med egen hamam (bastu).

Dag 17-18 (4-5/10)

Vad vi gör dag 17 beror på ork och tid. Omgivningarna är vackra och inbjuder till promenader. På kvällen åker vi vidare upp till Setti-Fatma, i bergen nedanför Marrakesh. Där vandrar vi nästa dag upp till vattenfallen och bergen omkring och sover ytterligare en natt i denna underbara bergsby.

Dag 19-20 (6-7/10)

Vi tar oss med taxi och buss ut till fiskebyn Essaouira vid kusten. Där kan man bada och äta nygrillad fisk på piren. På ett av våra hotell håller Rachida matlagningskurs med den som vill. (Det går att hoppa av här och stannar några dagar till)

Dag 21 (8/10)

Vi åker in till Marrakesh och har hela dagen på oss i denna larmande gryta, med basarer och Djemma el-Fna, det stora torget, med ambulerande matserveringar som dyker upp varje kväll. (Det går att hoppa av här och stannar några dagar till)

Dag 22 (9/10)

Resan avslutas. Hemkomst nästa dag.

Sa kallas lite spydigt Marrakesh. Harnaquer pa franska betyder lura av nagon pengar och forsaljarna har ar mycket, mycket overtalande. Men jag gjorde processen kort med en forsaljare som salde mig skjortor av samre kvalitet an jag fragat efter.

Jag gick helt enkelt tillbaka dagen darpa och satte mig pa en pall i butiken och gick inte darifran forran han hade hamtat tre andra skjortor i en annan butik, som var som jag ville ha. Phal hada betyder likadan och det hade jag sagt och visat pa skjortan jag bar.

Nu ville han inte bara byta skjortorna rakt av utan ville ha 50 dirham extra for varje. Varfor da undrade jag, de forsta var ju Phal hada varfor skulle han ha mer nu… Till slut var han tvungen att erkanna att de forsta inte var Phal hada, utan samre kvalitet.

50 dirham extra fick han till slut, men inte mer. Pa vagen ut sade han. Vous etes un vrai berbere (Du ar en riktig berberkvinna) och med det epitetet kanner jag mig ganska nojd eftersom de ar kanda for att vara arliga och omutliga.

Turen till Essaouira var givande. Nu har vi tva trevliga hotell pa samma gata, strax innan ringmuren och med havsutsikt fran terassen pa taket; tack vare Mohammed en kille som visade mig dit. Trevligast i stan sade han, men jag dumpade min rygga dar och kande mig givetvis tvungen att titta runt pa de hotell jag hade pa min lista. Man tar ju inte forsta basta eller hur?

Varje hotell med sjalvaktning har terass pa taket, sa det blev manga trappor, manga koppar the, manga forklaringar om Las och Res innan jag kom pa att Mohammed hade ratt. Sa nu har jag en kompis i Essaouira som jag litar pa och som, upptackte jag, holl att litet oga pa mig.

Inte vart mer an 50 dirham horde jag nagon saga bakom min rygg dagen darpa nar jag var pa vag att betala 150 dirham for ett smycke jag gillade. Jag horde ocksa att folk fragade honom om vad jag var for en. Guide svarade han och sen fick jag till stor del vara ifred. Guider handlar inte, de har oftast fatt nog.

Detta ar for mig Marocko, att alltid fa hjalp, men ocksa att snabbt forsoka kanna efter vem man kan lita pa. Det basta ar oftast att inte vanta pa att bli uppsokt utan att sjalv hugga nagon vars utstralning kanns OK. Alla fragar varifran man kommer, men inte sa manga vet nagot om Sverige. En poliskonstapel, tittade lite klurigt pa mig och sade; Ibrahimovic? Zlatan, svarade jag, sen var vi overens om vad varlden bestar av - fotbollsspelare…

Som sagt nu ar jag tillbaka i Harnakesh och det ar bara drygt 3 dagar kvar innan jag maste resa hem. Har hotat min chef med att inte komma tillbaka, nar han sade att det regnar hemma, men han trodde mig inte riktigt. Las och Res nye guide; Boujemaa Boudaoud kommer hit ner i morgon, innan han vandrar upp i nya berg, sa att vi kan fila lite pa detaljerna. Kanske kan jag be honom gomma mig nagonstans uppe i bergen…

OBS! Om ni dubbelklickar på bilderna, två gånger, får ni upp dem i fullformat!

Hittills har det varit hogst valkommet pa alla hotell nar jag kommit med min paxlista och velat boka en hel grupp. Men i dag for forsta gangen fick jag hora pa ett Riad har i Marrakesh att; Vi tar inte emot grupper.

Lite senare under dagen fick jag forklaringen av en annan hotelldirektor. Populara hotell, sarskilt mindre som ofta har fullt, tvingas tomma rummen en hel dag i forvag for stora grupper, som bara stannar en dag, och sen star rummen ofta tomma ett helt dygn efterat. Enskilda personer stannar dessutom oftast fler dagar.

Sa nu for allas basta har jag bokat rum pa att hotell i centrala Marrakesh ett stenkast fran Djemaa el Fna, Marrakesh centrala torg, som har 40  tillgangliga rum, i olika prisklasser och inga problem med att logera Las och Res-grupper. Det ar desutom latt att hitta dit, vilket inte ar en nackdel.

Sjalv bor jag pa ett gammalt, latt psykedeliskt hippiehotell, a 90 SEK per natt, mest av nostalgiska skal, men ocksa for att ha rad att lamna bagaget kvar nar jag i morgon sticker upp till Setti-Fatma och letar ratt pa Mr Lahsen, som lar ska ha ett vandrarham alldeles vid floden, dit vi kommer efter att ha vandrat en dag over bergen fran Agouim.

Vagen fran Ouarzazate som tog mig hit idag ar inget for hojdradda. Bergvagg pa ena sidan och ratt ner pa den andra, och bussen formligen limmar sig intill bergvagggen nar den ska runt hornen; men otroligt imponerande. Och i september skall vi trava hela vagen upp. WOW (Nagra mulasnor for de trotta blir det ocksa, sa det ar ingen fara, alla kommer upp).

Sedan aker jag till Essaouira, bokar hotell och fixar matlagningskurs till en av mina pax i september, som inte ar sa intresserad av stranden. Ock sa inleder jag nagra dagars semester med nygrillad fisk pa piren.

PS. Jag bestamde mig for bergsguiden till slut, ringde och berattade och har numera en coach i mina beslut. DS

Det ar inte fullt sa enkelt med Cyberkafeer som man tror. Darfor har det varit tyst fran min sida nagra dagar och nu ar jag redan i Boumalne de Dades dar jag stannar i natt innan jag fortsatter till Ouarzazate. Hotell och kameler ar redan bokade i Merzouga. Sjalv vandrade jag ivag flera timmar i oknen med en schal pa huvudet och en vattenflaska i handen. Den heta blasten ar helt underbar och utan tvekan valgorande. Gar man inte ner i varv i oknen, da ar man ett hopplost fall.

Vagen dit over bergen ar lika fantastisk. Forst ett gront begslandskap med flackar av sno som sedan overgar i okenlandskap med hissnande bergformationer och grona oaser. Den farden kommer att ta andan ur vara resenarer.

Eftersom jag till varje pris ville resa pa dagtid sa fick det bli skrammelbuss och fran Er-Rachidia var vi overlastade. Men sant ar kul och humornivan ligger da pa topp. Damerna drar skamt sa att t o m en svenska rodnar.

Men nu tillbaka till fragan om reseledare. Vagen till Azrou gar genom vackra cederskogar. Tre hotellalternativ hade jag uppskrivna pa en lapp och hade tankt ga runt och kolla dem alla. Men givetvis kom jag fram senare an vad som sagts, narmare 10 pa kvallen, sa det slutade med att de tva stackars killarna som invantade sista bussen fick avgora saken.

- Hotel de Cedres ar bast sade de och foljde mig dit, efter att ha stangt busstationen. Mr Said, som forestar hotellet letades upp pa kafeet bredvid. Medan jag fyllde i hotellformularet tog han nogsamt reda pa vad jag kommit hit for.

- Vad ska du till Ifrane och soka bergsguider for, den basta av dem ar ju stationerad har i Azrou. Jag ringer honom sa kommer han hit i morgon. God natt!

Nasta morgon satt bergsguiden i foajen och dagen tillbringade vi i en kompis bil som tog oss runt till samtliga intressanta platser som gick att besoka. Utan att ha namnt nagot om att jag sokte reseledare for hela resan blev jag sakta men sakert overtygad om att jag funnit personen jag sokte.

Mannen ar av berberslakt och uppvuxen i Sahara. Han jobbar som bergsguide for att han alskar att vara ute och vandra och besoka folk i byar pa landet och i bergen. Han talar forutom engelska och franska, samtliga tre berberdialekter och kanner till och har guidat langs hela den rutt jag lagt upp och resten av landet for den delen.

Sa nar vi kom tillbaka till hotellet pa kvallen hade jag nog fatt svar pa samtliga intervjufragor som vi brukar stalla till potentiella reseledare utan intervju. Formalia klarades av pa kvallen nar jag berattade att vi sokta reseledare for hela turen och han sade sig vara intresserad.

Nu tanker jag anda traffa nagra av de andra som sokt, men har svart att tro att jag skulle finna nagon battre. Dessutom vet de ju om att jag erbjuder jobb, vad Las och Res ar for sorts resebyra och kommer att anpassa svaren darefter. Min instinkt sager mig att jag redan har traffat var reseledare i Marocko och den brukar sallan traffa fel

Det finns - fortfarande - en hjälpsamhet i det här landet som gör att man känner sig trygg, även när det trasslar till sig. Jodå jag tog bussen till Fez i fredags. Men eftersom jag ville hinna dit innan den regionala turisbyran stängde så väntade jag inte till eftermiddagen då CTM, det mer välorganiserade bussbolaget hade avgångar utan var där redan vid 9-tiden för att åka med ett av de privata bolagen, av varierande kvalitet.

Fez-Fez-Fez ropade biljettmannen och jag köpte en biljett utan att titta närmare på den. En buss kom in på stationen. Fez-Fez-Fez ropade mannen och jag klev ombord. Resan gick genom för mig välkända trakter först till Souk el Arba (Souk betyder marknad och har hålls sedan länge marknad varje vecka).

Vid Mehra Bel Ksiri bytte vi fläktrem och höll på att glömma en dam i grön gilaba (lång broderad rock med huva) som hunnit in på ett kafe under pausen. Men medpassagerarna protesterade ljudligt när chauffören började köra, så hon hann ombord. Nästa större stad var Sidi-Kacem som ligger som i en gryta mellan bergen = mycket varmt. Vi åkte förbi avtaget till Ain Karma, en by där jag en gång varit på bröllop.

Vi kom förbi Volubilis, ruinerna fran ett av Roms mest avlägsna utposter uppfört på 300-talet f Kr och tuffade så småningom in på busstationen i Meknes. Väldigt många gick av och ganska många gick på men jag satt kvar, jag skulle ju vidare till Fez. Bussen, som ju var försenad (fläktremmen) körde ivag ganska snabbt.

Efter ett tag kom biljettkontrollanten upp (passagerarna sitter en trappa upp), ser mig och säger: Quest-ce que vous faites encore la (Vad gör du här fortfarande). Jag skall till Fez! Men vi åker inte till Fez, den här bussen går tillbaka till Tanger. Men jag har biljett till Fez säger jag och drar upp biljetten. Där står Meknes, på biljetten. Men karlen sade ju Fez, sade jag lite upprörd.

- Det ordnar sig sade biljettkillen, tog upp mobilen och började ringa och jag fick hänga med ner till chauffören med handbagaget. Bussen stannade och Al hamdul Ilah (Gud vare lov) sa låg resväskan kvar i bagaget. Vi åkte vidare och strax före Volubilis kom en annan buss på väg mot Meknes. Båda bussarna stannade och jag och bagaget lämpades snabbt ombord på den andra bussen.

Jag var snart tillbaka i Meknes och kunde ta nästa buss till Fez. Att chauffören med hög röst berättade om den stolliga utländskan som satt kvar på vändande buss - det fick jag svälja eller rättare sagt jag log mot alla passagerarna och låtsades inte förstå.

Nu kom jag givetvis för sent till Fez för att besöka turistbyrån, men det kanske var lika väl det. Hotellet som jag snabbt bestämde mig för, utifrån vad jag hittade i Lonely planet var fullt, men killen som hjälpte mig att hitta dit tittade på mig och sade, jag vet ett annat nyöppnat riad som är bättre - och billigare. Jag föll för stället direkt och har nu förhandlat med Hadj Ahmed Tazi (ägaren) så att Läs och Res nu har ett alldeles eget ställe i Fez - som inte ens finns med i Lonely planet.

Två möjliga kandidater - båda via kontakter - till reseledare för våra Marockoresor har jag nu, men det berättar jag mera om i nästa inlägg. Jag åker i kväll vidare till Azrou och i morgon träffar jag en man från organisationen för bergsguider i Mellan-Atlas för att lägga upp en bra rutt för tre dagars vandring i ett oerhört vackert landskap. Inshallah!

Första snigelsoppan

Det börjar ta form här i Marocko. Den första delen är klar d v s Tanger och även familjeboendet i Larache. Jag har ocksâ fâtt kontakt med nâgra möjliga reseledare för vâra resor i Marocko framgent. I morgon âker jag till Fes och sedan till Azrou - för jag har ändrat resplanen nâgot.

En sak är dock sâker, och det har inte ândrats med tiden. Mycket fâ saker kan fixas per telefon, man mâste vara pâ plats, och inte ha fôr brâttom. Nyttigt för en “normalt” speedad svenska. Man bôrjar bli människa igen!

Nu har jag hunnit hälsa pâ hela familjen och t o m hunnit äta en skâl med snigelsoppa - sâ nu känner jag mig verkligen hemma. Jag har ocksâ klarat av det obligatoriska “magproblemet” (ja, jag dricker kranvatten ocksâ), sâ nu kan jag lugnt fortsätta stoppa i mig frân gatustânden.

Allt âr annorlunda och ändâ känns det som hemma. Här byggs sâ det knakar. Fyrvaktarns hus i hamninloppet, där jag sovit sâ mânga nätter pâ taket till ljudet av vâgorna, har hamnat innanför den nya piren. Det känns lite fel…

Men Hachmi; min sons farbror, sitter fortfarande i bazaren och skojar med turisterna. Och en annan farbror, Khadir, säljer fortfarande leksaker pâ gatan bredvid även om det mest är TV-apparater som bärs ut frân affären.

Jag har snart valsat laget runt, men ännu är det nâgra släktingar jag inte hunnit med. Sâ jag stannar nâgra dagar till - annars blir jag inte förlâten. Jag försöker hitta tillbaka till den rudimentära marrockanska jag en gâng behârskade och dricker glas after glas med mint-te, nänah, som det heter här.

Sen bär det vidare till Fez…

ps. Har jag inte varit kreativ med tangenterna, sâ  säg?

En annan kontinent och anda hemma. Men har gors affarer upp pa resturang sa jag ar bade matt och har fatt tips pa stans mysigaste hotell… med anor. Dar ar jag nu.

Har fatt lana hotellets dator men tangenterna ar nastan utsuddade och ligger inte riktigt pa samma stallen sa detta inlagg blir inte sa langt. Och vilka bokstaver som “saknas” - det ser ni nog -:)

I morgon traffar jag min slaekt i den lilla kuststaden Larache och tar en liten paus nagra dagar innan jag hoppar pa bussen till Fez. Dar tanker jag avsiktligt irra bort mig i dess underbara Medina - stadskarnan innanfor murarna.

Det har ingen betydelse hur många gånger man varit ute och rest, lite resfeber har man alltid.

Har jag fått med mig allt… och så en och annan mardröm om glömd kamera, försvunnet bagage, felaktiga biljetter etc. Men så står man där på Arlanda och lugnet infinner sig, världen ligger framför ens fötter och allt man behöver hålla reda på ligger i ryggsäcken. Fågelfri!

Att åka till Marocko är för mig som att komma hem, jag har ju bott där till och från i många år. Det skall också bli härligt att få koppla av några dagar hos familjen i Larache. Men att förbereda en hel resa, med i dagsläget 10 anmälda resenärer, är ändå en utmaning.

Det skall klaffa med vandringen i Atlasbergen. Jag måste hitta mina dromedarer, med förare, som skall ta med oss ut i öknen och en lokal guide som kan följa oss när vi vandrar upp till vattenfallen vid Setti-Fatma. Resan börjar 18 september och blir 22 dagar lång och jag kan ta med några till om du är intresserad. Ring i så fall kontoret.

Vi hörs igen när jag landar i Tanger på torsdag den 7 maj!